Semester i Törnevik

I år bokade Martin, Kari och jag en stuga utanför Linköping i två veckor, från midsommardagen och två veckor framåt. Trots eller kanske tack vare det omväxlande vädret hann vi med riktigt mycket. Eftersom vi tänkte att Kaxa skulle spricka av energi av att vara ensam i två veckor lånade vi med oss grannes cockerpoo Doris som lekkompis. De hade väldigt roligt tillsammans men efter ett par dagar började Doris tycka Kaxa var lite jobbig som aldrig ville bara slappa. Därför var det vältajmat när Sara ringde och frågade om vi kunde passa Kaxas bästis Geir en vecka. Hon kom och besökte oss över helgen och de tre hundarna hade väldigt roligt ihop.

Vi tog med Sara och alla hundarna en sväng till gamla Linköping men det blev bara halvlyckat. Hundarna blev upprörda så fort flocken skildes åt, vilket vi gjorde hela tiden för att alla skulle få se så mycket som möjligt och man inte tar med en hundflock in. När vi travat runt en timme och tittat på lite affärer, lite muséer och lite skådespeleri öppnade sig skyarna, regnet vräkte ner och det åskade, så vi åkte tillbaka till stugan.

Vi åkte till en skog och klättrade i Trollegater, en sorts grottbildning från istiden med djupa sprickor och grottor som man förr i tiden trodde troll bodde i. Därav namnet Trollegater. Det var otroligt vacker natur och väldigt mörka grottor som man fick lite visuell hjälp att hitta medelst röda pilar på marken. Kaxa och Doris hittade en väldigt fin lerpöl i skogen också, så sen fick de bada lite i sjön när vi kom hem.




Andra semesterveckan besökte Martin och jag Virum älgpark där man fick verklig närkontakt med älgar av alla åldrar och kunde handla allehanda älgiska souvenirer. paret som äger parken brukade ha kor, men detta var tydligen roligare, och klart originellare. Vi fick åka åka runt i traktordragna vagnar i älghägnet, och klappa, mata och pussa de älgar som kom fram till vagnarna. De yngsta kalvarna var 6 veckor gamla. Dit skulle vi gärna åka igen!



Kari och Martin åkte in till Linköpings Flygvapenmuseum en eftermiddag och hade trevligt, jag var i stugan med hundarna.

Vi tog också en rundtur på Ekenäs Slott, med guide i tidsenliga kläder som berättade historiska anekdoter och lokala spökhistorier. Vackert, intressant och lärorikt, och så var det väldigt söta föl i hagen utanför också.


Martin och jag tog en heldag och åkte längs Kinda Kanal större delen av sträckningen, (numera minns jag inte exakt hur långt, hur många slussar, hur stort fall eller vilka orter), utom att vi gick i land i Linköping, åt lunch på fartyget Kind, och tog tåget hem igen. Det var också en av av de mer minnesvärda upplevelserna, trots min brist på minne för detaljer. :)










För att repetera succén från förra året letade vi reda på en dressinåkningsplats i år också, men det var inte hälften så läckert som i Värmland, även om det klart var värt besväret. Geir var med och tyckte att det svåraste var att sitta still, men det är ett ganska vanligt problem för honom.

Martin tog på min begäran lite bilder av ett lokalt vattenfall. Resten av bilderna orkar jag inte skriva fina texter till, men de ger en rätt bra bild av vår semester.

Fibro

Jag har haft en så fantastisk sommar smärtmässigt. Sådär fantastisk att jag inte fört smärtdagbok och inte tagit smärtstillande mer än någon gång i veckan. I flera månader! Det var två år sedan jag sist hade en så bra period, och jag har njutit av varenda dag.
Nu tyvärr verkar det som ett nytt skov börjat och idag var jag uppe på 9 av 10 på smärtskalan, trots två doser Citodon under dagen, så jag var tvungen att spänta i med Naproxen och Paraflex nu på kvällskvisten.
För mig är 9 att jag dels vill hugga händerna av mig och dels inte kan låta bli att gråta. 10 är medvetslös, typ.
Idag var i alla fall en del av tårarna självömkan. Jag vill inte att min bra period ska ta slut redan. Jag vill inte ha ont ont ont igen. Jag orkar inte!
Men jag vet att vad jag vill och orkar inte spelar någon roll.
Så jag finner vad tröst jag kan i att jag haft en bra sommar. En riktigt bra sommar...