onsdag 28 december 2011

Sov gott Sebastian

Jag älskar blicken på det här kortet, total tillit.

1/8 1996 - 28/12 2011
Älskade Lilleman, aldrig hade man väl kunnat ana under alla matglada år att du skulle kunna bli så mager så fort och dramatiskt. När du vägde 7,75 kilo och blev satt på sträng diet hade jag aldrig kunnat föreställa mig att du skulle dö 3,27 kilo lätt efter att blivit trugad mat i månader och tvångsmatad grädde sista veckorna.

I oktober vägde du som tidigare nämnts alldeles perfekt och var i fin form, 4,7 kilo. De förhöjda värdena som de upptäckte då var tecken på de tumörer som troligen satt i grovtarmen och stoppade all funktion. De 15 milliliter grädde jag gav dig vid ett-tiden i natt kom upp helt osmälta när du fick sömnmedlet hos veterinären, mer än tolv timmar senare. Om magen fungerat hade det inte varit möjligt.

Månntro det är nån mat kvar i påsen?
Min Lilleman, Sebbeman, som var så otroligt liten när jag hittade dig i Lill-Jansskogen under en ormbunke, en månad gammal med silverpäls och ljusblå ögon.
Jag kommer att sakna ditt eviga tjat om mat, attackhoppen från bokhyllan ner på sängen, värmen i fotändan och i knät, tyngden på mina armar vid tangentbordet. Jag kommer aldrig mer att pussa den där breda trygga pannan och höra ditt dova nöjda spinnande, men det lever i mitt minne.
Sebastians huvudintressen har i hela hans liv varit mat och gos. Detta medförde att han blev ganska lydig, och i många avseenden betedde sig som en golden retriever eller så. Han kom på inkallning, kunde sitta ner på kommando, och när han satt ner satte han även Suvi ner, genom att lägga en tass på hennes rygg. Han lärde sig "sitt", hon lärde sig att bli satt ner.

Suvi och Sebastian var alltid ett radarpar. Han har tagit hand om, uppfostrat, älskat och lekt med henne ända sen hon var liten kattunge, och jag är så glad att han haft henne, för han har alltid varit lekfarbror och trygghetspunkt åt alla jourkattungar genom åren, och själv haft ett så otroligt stort behov av att vara nära.

Suvi utnyttjade honom grovt de senare åren då jag gav dem mat på olika sätt som krävde lite arbete och hjärnaktivitet för att de skulle få jobba för maten och inte kunna hetsäta. Hon ansåg helt enkelt att han skulle göra jobbet så åt hon.

Å andra sidan utnyttjade han henne på andra sätt. Hon tvättade honom på alla ställen han inte kände för och halvsov sig igenom hans aktiviteter på behörigt avstånd från hennes kropp, bortsett från ett stadigt tag i nackskinnet. Men att de två stod varann verkligt nära var det aldrig något tvivel om. Hon var hans lilla troféfru och höll honom ung ända tills i höstas.
Samtidig dubbelmassage och gos.

Sköna drömmar min prins, min silverprins af Lill-Janskogen, min vildkatt som avskydde att vara utomhus och inte kunde jaga möss.

Som hellre gick hem till mammas grannar på landet och satt och tjatade om mat i deras kök när han inte fick hemma.

Den store Zebulon som en gång fångade en självmordsbenägen svala när den gjorde kamikazebombningar inom hoppavstånd men också blivit sittande utanför en buske dit hans stulna mus försvunnit och väntat på att den skulle komma tillbaka.

Du är älskad och saknad.

Stor Sebastian och liten Suvi.



måndag 19 december 2011

Sebastian

Sebastian har alltid fungerat mest som en dammsugare när det gäller mat, och tjatat om mat större delen av sin vakna tid. När han inte velat gosa, då. Som mest vägde han 7,75 kilo och är helt klart mer lagd åt det överviktiga hållet snarare än undervikt. Han har alltid hetsätit, kräkts och sedan ätit upp det igen. Men jag har alltid fått höra att det "blir så ibland".

Som tidigare rapporterats har Sebastian tappat rätt mycket vikt under en månads tid. Från 4,8 kilo i november till 3,8 i december, då vi följde upp lite blodprover. Jag har märkt att han tappat vikt, och försökt få honom att äta mer. Han bör väga mellan 4,5 och 5 kilo eftersom han är en stor katt.

Jag hade också märkt att han spiller mycket mat, efter att ha tuggat sönder den i mindre bitar tappar han den, ger upp och går därifrån. Därför lät jag honom gå över till burkmat, något som varit en lyxvara i många år för mina katter. Då gick det ner lite mer i alla fall.

För två veckor sen åkte vi till Roslagstull för att följa upp blodproverna från Strömsholm och för att undersöka hans dramatiska viktminskning. Veterinären tog prov för att kontrollera sköldkörteln, tittade på tänderna och gav mig lite antibiotika för hans förhöjda vita blodkroppar.

Hans njurvärden var bra, vita blodkroppar som sagt förhöjda, och inga tecken på sköldkörtelproblem. Och tänderna var hela.

I torsdags vägde jag honom på min hemmavåg efter att han haft fri tillgång på burkmat över natten och jag reagerat på att han var så tyst och håglös. Då visade min våg 3,4 kilo och jag började oroa mig för att han skulle svälta ihjäl. Han såg ut som ett lurvigt skelett, till och med ansiktet var smalt och han var väldigt stillsam. Det var då jag tog honom till Bagarmossens djursjukhus. 400 gram på en vecka och 1,4 på en månad är alarmerande.

De lade in honom, gav honom dropp eftersom han var uttorkad, tog mera prover, och gjorde ultraljud. Han har förtjockad tjocktarm, som tydligen inte ligger still utan ibland trycker på hans magsäck, och detta gör det svårt för honom att äta och orsakar kräkningar ibland. De tog cellprov på tarmen också, för det kan vara tumörvävnad inblandad.

Han ska ha två sorters medicin med två timmars mellanrum var tolfte timme, och inte i samband med mat, tämligen kladdigt och tidskrävande. Dessutom är han inte ett dugg samarbetsvillig. Kan iofs bero på att medicinen har karamellsmak.

Om han har tumörer, då vet jag ärligt talat inte om jag går vidare. Han är femton år trots allt och jag vet ju hur jobbigt det är med cancerbehandling. Dessutom känns det troligt att jag avlivar bägge katterna samtidigt i så fall, eftersom Suvi går på kortison för att hon slickar sönder sin mage, och det är inte heller något man låter katten gå på en längre tid. Hennes kur tar slut i januari, och jag håller på att trappa ner den nu. Hon ska få en tablett varannan dag, och i slutet av den andra dagen slickar hon sig igen, så det är ingen förändring.

Uppenbarligen är det inte bara en beteendestörning, något besvärar henne verkligen och jag kommer inte tillrätta med det. Dessutom är hon oerhört knuten till Sebastian. Bara den enda kvällen hon var själv hemma gick hon omkring och kallade i timmar, tills hon till slut slog sig till ro, i min armhåla som vanligt. Det är bra besvärligt att läsa eller sova när en katt envisas med att ta platsen ens arm normalt sett skulle ha och man själv ska ligga och hålla om henne. Men hemskt sött. Dessutom kan hon spinna nästan som en riktig katt nu och slickas bara om man kliar henne på rumpan.

Sen Sebastian kom hem igen är han mycket mer sig själv, glädjande nog. Kommer och gosar, håller monologer om hur hungrig han är - även om det inte går ner så mycket i själva verket - och vill helst smaka på allt alla andra äter. Men han sover inte tillsammans med Suvi och sällan i min säng, utan helst uppe på bokhyllan i sängskåpet. Någon av de närmaste dagarna ska jag få provsvaren från Bagarmossen så får vi se hur det blir.

fredag 9 december 2011

Höstrapport

Det var ett tag sen jag skrev nu. Inte för att det har varit några våldsamma proteststormar i kommentarsfältet, men väl i mitt sinne för det passande. Dålig blogg som inte uppdateras osv. Så då får jag försöka råda bot på det och fläska i med dubbelt så många inlägg i december, eller så. :) Ja, eller hur...

 Sebastian på lekplattan. Notera bakbensställningen.
Inte för att det har hänt något särskilt. Samma gamla vardagslunk i stort sett förutom att en kompis blivit gravid och jag blivit utsedd till hedersmoster, vilket ska bli hemskt roligt och utmanande. Mina andra syskonbarn har ju dels vuxit till sig en hel del och dels är bosatta på lite avstånd, så en liten bebis alldeles i närheten kommer bli roligt. :)

Personligt har jag börjat förbereda mig så smått för jul vilket bland annat tyvärr innebär införskaffande av mer smärtstillande då mina reserver börjar ta slut och jag kommit in i en dålig period. Det är också en orsak till att november varit bloggfattigt.

I oktober tog vi Mika och Sebastian på seniorkoll på Strömsholm, med beskedet att Sebastian hade aningen förhöjda njurvärden, perfekt vikt och Mika fick lite hostmedicin att inhalera. Som en astmatiker. Mika har starka synpunkter på detta och protesterar livligt vid varje inhalering, trots att de avslutas med en godisbit.

Ett par veckor senare tog jag Suvi till veterinären för hennes sönderslickade mage, hon fick medicin som intages flitigt och faktiskt ger effekt. Då vägde hon 10 gram mindre än Sebastians 4.81 kilo, men trots att det betyder att han vägde perfekt borde det vara ett kilo mindre av henne. Han var bara med som lugnande sällskap, Suvi gillar inte att fara omkring ensam.

Magi tycker inte om kameror som stirrar på henne.
 Det visade sig också att Magi hade en tumör på ena benet samt en avbruten tand, och tid bokades för att åtgärda detta. Tumören var godartad men skulle lämnad orörd spräcka skinnet, och dessutom slickade hon redan på den.
Det var lite mäster skräddare över Magis skadade tand för övrigt. Det bidde sju tandutdragningar eftersom hon reagerade med smärta vid undersökning till och med nersövd.

Mycket bättre att gosa lite med matte.
Efter operationen är Magi väldigt mycket gladare, så de där tänderna var nog ganska jobbiga. Hon har dessutom kommit ner till sin idealvikt, nämligen 21,6 kilo, och har aldrig mått bättre, fullt med muskler och glädje. Tyvärr betyder det här med tänderna att hon inte får tugga ben i fortsättningen. Ja, vissa typer av ben, vi har fått anpassa sortimentet lite.

Leo är typ samma höjd som bollen när han står på alla fyra.
På morgnarna brukar Magi alltid vara först ut i hallen för att hälsa på dagens hundar. Utom de senaste veckorna, då hon börjat sova i sängen med mig, Mika och en eller båda katterna. De morgnarna har hons alls ingen lust att springa ut i hallen, utan det får jag göra själv. Jag tror det tyder på belåtenhet med tillvaron.

I november har Mika löpt, till Leos stora förtjusning. Leo är Mikas pojkvän; 11 år yngre, 3 kilo mot hennes 30 och en aning kortare i rocken. Mika går alltid upp tre kilo innan löp, så hon har att ta av sen när hon börjar sin bantningskur några veckor senare. Resten av året väger hon stadigt runt 27 kilo, peppar peppar.

Leo och Tosca gullar lite. 
 Eftersom Leo inte ens når upp att göra nåt annat än rida på Mikas hälar, och Mika aldrig i livet skulle lägga sig ner för en karl, låter vi dem hållas, och det är den tiden på året Leo är absolut lättast att hålla koll på. Han är aldrig mer än någon meter från Mika, och skulle han vända blicken någon annanstans kommer hon genast och puffar milt på honom för att få hans uppmärksamhet igen. Han är den enda hanhund hon faktiskt släpper i närheten hela löpet, även dagarna efteråt, fast hon sätter sig ner, nästan på hans huvud, när han blir för intensiv.

 Föreställ er den lilla krabaten här i stället för den blågula bollen på fotot ovan så får ni en idé om proportionerna i sammanhanget.
Tosca ser som vanligt bara bedårande ut.

Ja, och givetvis, så fort någonting är perfekt, vad gör Murphy då? Åtgärdar, givetvis.

Jag var hos veterinären igår, med en Sebastian som inte äter mer än ett par tuggor torrfoder, spiller när han äter, är dålig i magen, och lugnare än vanligt. Tänk er en Sebastian som lämnar mat! Det hade jag aldrig kunnat förställa mig, ärligt talat. Men igår vägde han 3.8 kilo, vilket alltså är 1 tappat kilo på en dryg månad, och mager som ett staket över ryggen. Veterinären tog lite blodprover och tittade på hans tänder. Egentligen misstänks sköldkörteln vara boven i dramat, särskilt som alla tänder ser perfekta ut, men eftersom Lilleman obehindrat äter burkmat, och med de ovannämnda besvären, så får vi nog göra en tandröntgen om matproblemet kvarstår - oavsett sköldkörtelns vara eller inte vara.

Om jag inte skaffar husdjur när de nuvarande gått hädan lär jag bli rik på bara några år... Det är förbannat dyrt med veterinärer.