onsdag 14 september 2011

Fest och pest

I måndags firade vi födelsedagar. Moster och syster har fyllt under augusti och vi samlades på en trevlig restaurang - Helenes Bar - för att fira, umgås och uppdatera. Det är verkligen guldkornen i tillvaron. De fantastiska syskonbarnens prestationer, mosters fastighetsaffärer, systrar med makar osv. Och maten var vansinnigt god och väldigt riklig. Rent allmänt kan man säga att en förrätt duger gott som huvudrätt, och att båda serveras på uppläggningsfat.

Vi pratade mycket om svamp, svampplockning genom tiderna och den här hösten specifikt, olika recept och tillbehör. Och nu är jag så sugen på svamp att jag knappt kan kontrollera mig. Och älgstek. Himla tur att vi planerade svampjakter framöver.

En annan rolig sak den här hösten är att jag och en kompis planerar att åka till Alton Towers. De har halloweenspecial, och jag gillar verkligen halloween. Jag har varit på Alton Towers en gång förut och det var en otroligt minnesvärd upplevelse som jag gärna vill göra om. Nu blir det äntligen av.

Att hösten också innebär virusorgier på dagis, skolor och arbetsplatser är välkänt. Att det händer även i naturen är kanske inte en lika etablerad sanning. jag kan inte säga om det är virus från hund till hund eller från sånt de hittar utomhus men faktum är att de sista fem dagarna har tre hundar av sex varit klart dåliga i magen. Och det är slitigt även för hundägare och dagmattar, för stackarna måste ju ut. Varannan timme hela natten om så är - och så är det. Själv mår jag tack och lov bra. Ta i trä. :D

Magi på sandstrand i somras, men ser lite sliten ut.

lördag 3 september 2011

Fantastiska hundar

Taget vid Ales Stenar en riktigt regnig dag när Mika var ovanligt skällig.
Ibland tycker jag, helt spontant och helt opartiskt såklart, att mina hundar är helt fantastiska.
Vi hade promenerat i sakta mak runt ängen, sniffat på hundrasjutton grässtrån, gjort vad vi skulle och var  på väg hem då vi träffade en pytteyorkie med familj.

Det visade sig att yorkien var 6 månader, väldigt bjäfsig och väldigt ängslig, och det var lilla matte med sällskap också. Jag sa att om hon skällde för att hon var ängslig så hjälper det inte att skälla på henne. Mina hundar är snälla med valpar, det kommer inte att hända något, det kan jag garantera. Jag gick ett par meter före med Mika och Magi, och lilla yorkien gick bakom där det var tryggt och hon kunde lukta och titta i lugn och ro.

Efter ett par minuter blev det väldigt tyst där bakom och när jag sneglade bakåt var det en belåten liten tuss som gick där, med ytterst häpna mattar och husse. Hon hade aldrg varit tyst så länge på promenad förut, tydligen. Av och till sprang hon fram och nosade på Mikas svans, hon kunde gå och sniffa på egna grässtrån och reagerade inte ens när Mika gick bredvid - fast på behörigt avstånd.

Under tiden vi promenerade pratade vi om valpar, om hundbeteende, om tryggheten i flock och hur viktigt det är med trygga vänner för ängsliga små valpar. Hon hade tydligen aldrig varit tyst 200 meter i sträck för det finns så mycket att bli rädd för i vanliga fall. Plötsliga ljud, löv som prasslar, kastanjer som trillar i backen, barn som leker, cyklar som rullar, ja ni vet. Och är man då inte superlugn själv som ägare är det ännu svårare att ge en liten hund lugn, speciellt som det är pinsamt med en skällande hund.

Jag berättade att Mika brukade skälla som en galning när hon var valp, så att husse var orolig att bli vräkt. Men att numera brukade hon ha en lugnande inverkan på andra hundar, eftersom hon är så gammal och lugn och trygg. Ja, utom när hon tyckte att hon skulle bjäfsa hon också, för valpen fick ju... Mika var väldigt charmig, bad om kli och uppmärksamhet och var superduktig med valpen. Magi var på väg HEM, hon skulle ha mat, så hon var rätt ointresserad av alltihop, men det funkade ju också bra med situationen.

Så precis innan vi skiljdes skrattade jag och sa att jag hade fel, något hände, men det var något bra. Skillnaden på yorkien efter 200 meter i vårt kölvatten gjorde mig tårögd. Ett helt annat kroppssspråk och lugn i det lilla knytet. Om det håller i sig är ju svårt att säga, men det var helt otroligt.

Ovanför trapporna skulle vi skiljas åt, men det ville inte lilla yorkien alls. Hon följde efter oss, så det så, och det ville hon fortsätta med. Hemskt gulligt faktiskt, att på 200 meter kan det bli så tryggt med stora läskiga hundar att man inte vill lämna dem. Det gick helt odramatiskt till slut, vi gick åt höger och de åt vänster, med lite övertalning.

torsdag 1 september 2011

Ung Cancer - min cancer

Heja Abbe har ett inlägg som av givna skäl berörde mig oerhört djupt. Inlägget om Sigrid, och filmen från Ung Cancer.
Det är sällan jag gråter över den delen av mitt förflutna, men idag fick det ett par tårar.
Minnena från när jag hade cancer är fragmentariska ibland och oerhört uttömmande ibland och rent allmänt pratar jag inte så mycket om det, för jag tror inte egentligen nån vill höra. Det känns inte så relevant numera och jag pratade av mig rätt bra på Karolinskas läkarstuderande.

Men jag var aldrig arg över cancern, bara över klådan som var mitt värsta symptom. Klådan var väldigt nära att få mig att begå självmord. Hade jag inte bott ihop med Danne då är sannolikheten stor att jag inte hållit ut tills diagnosen kom som en befrielse. Att läkare sa till mig att jag fick "vänja mig, den är psykosomatisk, och du ska ha den resten av ditt liv" hjälpte ju inte direkt. Jag hatade klådan intensivt, den stal all livskvalitet jag hade och cancerbeskedet var för mig en lösning på mitt problem, för cancer kunde man åtminstone behandla. Tiden mellan diagnosen och behandlingens slut minns jag inte så mycket av.

Min läkare har sagt att hon alltid kommer att minnas när hon gav mig Beskedet. För jag sa "YES!". "Något jag kan slåss mot, något jag kan vinna!" Jag var genuint lycklig att det var cancer, att det inte var ett till falskt hopp om lindring, utan något faktiskt kunde göras. Tydligen var jag den enda patient hon nånsin haft som reagerade på det viset. Tja, det kan jag väl förstå. Jag var också den andra patient hon nånsin haft som haft klåda som huvudsymptom, det var annars något som inte mer än någon procent fick överhuvudtaget, och då som något absolut sekundärt, jämfört med resten.

Inte för att klådan var mitt enda symptom, bara värst. Hosta, nysningar, märkliga nackspärrar mamma aldrig sett maken till, nattliga svettningar, knölar längs nyckelbenet. Och klådan blev värre av alkohol (vilket ju jag aldrig märkte) och kontakt med vatten och gick inte att lindra med något. Inte för att nysningarna och nackspärrarna är officiella symptom, men de kom strax innan svettningarna och knölarna, och försvann så fort jag fick behandling. Och det sista som hände var att jag vaknade en morgon och vänsterarmen sov. Inte bara sov utan absolut inte ville vakna. Jag fick liv i den och den somnade om, om och om igen. Det var när jag redan hade remiss på cancerutredning, grädden på moset liksom.

Men inte ens då var cancern lätt att diagnosticera. Syntes inte på blodprov, benmärgsprov eller ens cellprov direkt från en lymfkörtel. Så de tog ut en av de knöliga körtlarna längs nyckelbenet och då blev de säkra. Att de dessutom lyckades ta just den som gjorde att min arm somnade var ren tur.

Jag minns att jag mådde illa varje gång jag åkte buss för att jag tog bussen till Karolinska varannan vecka och fick cellgifter ett par timmar. Att jag var glad att jag hade klippt håret från midjelångt till öronen ett halvår innan diagnosen eftersom jag tappade nästan allt håret utom babyfjunen på huvudet och håret på benen. Att just det håret man normalt gör sig av med stannade kvar, som på pin kiv, var lite irriterande.

Att jag sov jätteofta, mådde illa och gick upp massor i vikt var betydelselöst så fort jag påminde mig hur det var att vara vaken i timtal pga klådan, att klippa av sig det älskade håret för att klådan blev värre om jag blev våt och håret därför blev en för stor belastning. Men utan den minnesbilden aktiv hade det varit jobbigt.

Pappa kom. Jag skrev till pappa, och pappa kom. Han brydde sig, så mycket han hade kapacitet till. Sen att det inte varade så länge för att alkoholen tog över igen, tja, missbruk är missbruk. Men han kom. Mamma var fantastisk. Mamma var alltid fantastisk, det var något jag alltid kunde räkna med, vilket jag inte riktigt uppskattat förrän nu såhär efteråt. Mamma och Danne det halvåret och de fruktansvärda åren innan. Jag vet att resten av familjen och Martin oroade sig för mig, tänkte på mig, hoppades för mig och hjälpte mig också, t ex minns jag väldigt väl samtalet med syster om vad som skulle hända med katterna om jag inte orkade kämpa. Men mamma, Danne och pappa är de jag minns mest.

Det jag minns minst men därför också bäst är hur borta jag var, hur alla system gick ner på sparlåga och all personlighet liksom gick i dvala. Hur skönt det var att inte alltid vara vaken, men hur svårt det var att vara vaken. Hur mycket jag avskydde allt illamående - särskilt i kombination med kräksjukan en omgång.

Jag kan inte säga att jag minns djuren särskilt mycket, mer än att jag minns att just när jag var kräksjuk ville inte Mika följa med mig ut. Jag vet ju att det på den tiden var mina katter, Dannes katter och av och till djurfrämjandets katter, men jag kan inte för mitt liv minnas om vi faktiskt hade jourkatter just det halvåret.

Min läkare var lite positivt förvånad över att vi lyckades bli av med allt på de första sex kurerna eftersom det gått så långsamt med tumörminskningen de första fem, men de sedan krympt snabbt. Gjorde nån sorts utsläckningstest sen för att kolla om det fanns några aktiva cancerceller, och det gjorde det inte. Hon varnade om att det kunde komma tillbaka efter ett par år eller så, men hittills har det inte hänt något och nu har det gått så lång tid att jag inte ens går på efterkontroller.

Det finns bilder från påsken det året. På Grönkulla, och jag minns det inte. Jag har tittat så mycket på en bild av mig själv insvept i filtar, sittande i solen, med peruk på huvudet och Sibylla i knät att det nästan känns som jag minns det. Sibylla som aldrig låg i knät. :) Men jag minns all kärlek. Ska nog scanna in det kortet.

Födelsedagen det året som bara var kärlek. Var det då vi var på Patricia kanske? Och midsommar på Grönkulla? Jag vet inte om jag sa det, minns inte, men jag var så glad att ni ordnade den festen åt mig, kära systrar. Så oerhört glad. Men jag tror inte jag lyckades visa det. Jag är så socialt klumpfotad att det är pinsamt.

Sommaren minns jag delvis. På Grönkulla med mamma, motionerande och ätande nyttigt. Och utflykter med Len.Jag minns inte heller när det här kortet togs, men det måste varit den hösten med tanke på frisyren. Och att jag var lycklig. Jag hade nått det euforiska stadiet och var mest glad hela tiden, hög på endorfiner minst en tredjedel av tiden. När jag började jobba igen minns jag att det var ganska jobbigt. En dag normal, en dag extatisk, en dag utmattad. Det tog lång tid innan jag lyckades jämna ut alla skrynklor mellan kropp och personlighet. Jag kände det som att min kropp förrått mig, i och med klådan. Att jag inte kunde lita på mitt eget skinn.

Behöver jag säga att jag fortfarande nojar över minsta lilla klåda, även myggbett? Eller knutor eller knölar, särskilt runt lymforna? Men cancern?Den är jag nästan mest stolt över. Jag överlevde. Jag överlevde klådan, jag klådde cancern och jag gick vidare.



Temadag

Idag åskade det hela eftermiddagen, något Mika tyckte var suspekt, men inte läskigt. Tosca höglöper och Doris har precis löpt färdigt, och båda vänder sig till Mika som varande äldst och trygg, också troligen för att Smart, Magi och Nova är kastrerade. Sen att jag är med är inte lika relevant i det här sammanhanget, tack och lov. ;)

Promenaden var ovanligt tematisk. Varje hund hade en "replik", och dennna replik upprepades hela promenaden.

Smart: Kan vi inte gå tillbaka till katterna? Skynda sölkorvar!
Tosca: Var är pojkarna?
Doris: Ska bara kissa först.
Mika: Ska bara lukta först.
Magi: Attans, hon såg mig. Super, då kanske jag får godis!
Nova: Jag hörde inget. Inget alls. Bara vinden i träden och sorken i jorden och bilen på vägen därborta. Ingen alls som ropade på mig...
Jag: Nova, sluta lek karusell runt mig.

Bild från i juli, Tosca gör sitt "skäms".