onsdag 28 december 2011

Sov gott Sebastian

Jag älskar blicken på det här kortet, total tillit.

1/8 1996 - 28/12 2011
Älskade Lilleman, aldrig hade man väl kunnat ana under alla matglada år att du skulle kunna bli så mager så fort och dramatiskt. När du vägde 7,75 kilo och blev satt på sträng diet hade jag aldrig kunnat föreställa mig att du skulle dö 3,27 kilo lätt efter att blivit trugad mat i månader och tvångsmatad grädde sista veckorna.

I oktober vägde du som tidigare nämnts alldeles perfekt och var i fin form, 4,7 kilo. De förhöjda värdena som de upptäckte då var tecken på de tumörer som troligen satt i grovtarmen och stoppade all funktion. De 15 milliliter grädde jag gav dig vid ett-tiden i natt kom upp helt osmälta när du fick sömnmedlet hos veterinären, mer än tolv timmar senare. Om magen fungerat hade det inte varit möjligt.

Månntro det är nån mat kvar i påsen?
Min Lilleman, Sebbeman, som var så otroligt liten när jag hittade dig i Lill-Jansskogen under en ormbunke, en månad gammal med silverpäls och ljusblå ögon.
Jag kommer att sakna ditt eviga tjat om mat, attackhoppen från bokhyllan ner på sängen, värmen i fotändan och i knät, tyngden på mina armar vid tangentbordet. Jag kommer aldrig mer att pussa den där breda trygga pannan och höra ditt dova nöjda spinnande, men det lever i mitt minne.
Sebastians huvudintressen har i hela hans liv varit mat och gos. Detta medförde att han blev ganska lydig, och i många avseenden betedde sig som en golden retriever eller så. Han kom på inkallning, kunde sitta ner på kommando, och när han satt ner satte han även Suvi ner, genom att lägga en tass på hennes rygg. Han lärde sig "sitt", hon lärde sig att bli satt ner.

Suvi och Sebastian var alltid ett radarpar. Han har tagit hand om, uppfostrat, älskat och lekt med henne ända sen hon var liten kattunge, och jag är så glad att han haft henne, för han har alltid varit lekfarbror och trygghetspunkt åt alla jourkattungar genom åren, och själv haft ett så otroligt stort behov av att vara nära.

Suvi utnyttjade honom grovt de senare åren då jag gav dem mat på olika sätt som krävde lite arbete och hjärnaktivitet för att de skulle få jobba för maten och inte kunna hetsäta. Hon ansåg helt enkelt att han skulle göra jobbet så åt hon.

Å andra sidan utnyttjade han henne på andra sätt. Hon tvättade honom på alla ställen han inte kände för och halvsov sig igenom hans aktiviteter på behörigt avstånd från hennes kropp, bortsett från ett stadigt tag i nackskinnet. Men att de två stod varann verkligt nära var det aldrig något tvivel om. Hon var hans lilla troféfru och höll honom ung ända tills i höstas.
Samtidig dubbelmassage och gos.

Sköna drömmar min prins, min silverprins af Lill-Janskogen, min vildkatt som avskydde att vara utomhus och inte kunde jaga möss.

Som hellre gick hem till mammas grannar på landet och satt och tjatade om mat i deras kök när han inte fick hemma.

Den store Zebulon som en gång fångade en självmordsbenägen svala när den gjorde kamikazebombningar inom hoppavstånd men också blivit sittande utanför en buske dit hans stulna mus försvunnit och väntat på att den skulle komma tillbaka.

Du är älskad och saknad.

Stor Sebastian och liten Suvi.



måndag 19 december 2011

Sebastian

Sebastian har alltid fungerat mest som en dammsugare när det gäller mat, och tjatat om mat större delen av sin vakna tid. När han inte velat gosa, då. Som mest vägde han 7,75 kilo och är helt klart mer lagd åt det överviktiga hållet snarare än undervikt. Han har alltid hetsätit, kräkts och sedan ätit upp det igen. Men jag har alltid fått höra att det "blir så ibland".

Som tidigare rapporterats har Sebastian tappat rätt mycket vikt under en månads tid. Från 4,8 kilo i november till 3,8 i december, då vi följde upp lite blodprover. Jag har märkt att han tappat vikt, och försökt få honom att äta mer. Han bör väga mellan 4,5 och 5 kilo eftersom han är en stor katt.

Jag hade också märkt att han spiller mycket mat, efter att ha tuggat sönder den i mindre bitar tappar han den, ger upp och går därifrån. Därför lät jag honom gå över till burkmat, något som varit en lyxvara i många år för mina katter. Då gick det ner lite mer i alla fall.

För två veckor sen åkte vi till Roslagstull för att följa upp blodproverna från Strömsholm och för att undersöka hans dramatiska viktminskning. Veterinären tog prov för att kontrollera sköldkörteln, tittade på tänderna och gav mig lite antibiotika för hans förhöjda vita blodkroppar.

Hans njurvärden var bra, vita blodkroppar som sagt förhöjda, och inga tecken på sköldkörtelproblem. Och tänderna var hela.

I torsdags vägde jag honom på min hemmavåg efter att han haft fri tillgång på burkmat över natten och jag reagerat på att han var så tyst och håglös. Då visade min våg 3,4 kilo och jag började oroa mig för att han skulle svälta ihjäl. Han såg ut som ett lurvigt skelett, till och med ansiktet var smalt och han var väldigt stillsam. Det var då jag tog honom till Bagarmossens djursjukhus. 400 gram på en vecka och 1,4 på en månad är alarmerande.

De lade in honom, gav honom dropp eftersom han var uttorkad, tog mera prover, och gjorde ultraljud. Han har förtjockad tjocktarm, som tydligen inte ligger still utan ibland trycker på hans magsäck, och detta gör det svårt för honom att äta och orsakar kräkningar ibland. De tog cellprov på tarmen också, för det kan vara tumörvävnad inblandad.

Han ska ha två sorters medicin med två timmars mellanrum var tolfte timme, och inte i samband med mat, tämligen kladdigt och tidskrävande. Dessutom är han inte ett dugg samarbetsvillig. Kan iofs bero på att medicinen har karamellsmak.

Om han har tumörer, då vet jag ärligt talat inte om jag går vidare. Han är femton år trots allt och jag vet ju hur jobbigt det är med cancerbehandling. Dessutom känns det troligt att jag avlivar bägge katterna samtidigt i så fall, eftersom Suvi går på kortison för att hon slickar sönder sin mage, och det är inte heller något man låter katten gå på en längre tid. Hennes kur tar slut i januari, och jag håller på att trappa ner den nu. Hon ska få en tablett varannan dag, och i slutet av den andra dagen slickar hon sig igen, så det är ingen förändring.

Uppenbarligen är det inte bara en beteendestörning, något besvärar henne verkligen och jag kommer inte tillrätta med det. Dessutom är hon oerhört knuten till Sebastian. Bara den enda kvällen hon var själv hemma gick hon omkring och kallade i timmar, tills hon till slut slog sig till ro, i min armhåla som vanligt. Det är bra besvärligt att läsa eller sova när en katt envisas med att ta platsen ens arm normalt sett skulle ha och man själv ska ligga och hålla om henne. Men hemskt sött. Dessutom kan hon spinna nästan som en riktig katt nu och slickas bara om man kliar henne på rumpan.

Sen Sebastian kom hem igen är han mycket mer sig själv, glädjande nog. Kommer och gosar, håller monologer om hur hungrig han är - även om det inte går ner så mycket i själva verket - och vill helst smaka på allt alla andra äter. Men han sover inte tillsammans med Suvi och sällan i min säng, utan helst uppe på bokhyllan i sängskåpet. Någon av de närmaste dagarna ska jag få provsvaren från Bagarmossen så får vi se hur det blir.

fredag 9 december 2011

Höstrapport

Det var ett tag sen jag skrev nu. Inte för att det har varit några våldsamma proteststormar i kommentarsfältet, men väl i mitt sinne för det passande. Dålig blogg som inte uppdateras osv. Så då får jag försöka råda bot på det och fläska i med dubbelt så många inlägg i december, eller så. :) Ja, eller hur...

 Sebastian på lekplattan. Notera bakbensställningen.
Inte för att det har hänt något särskilt. Samma gamla vardagslunk i stort sett förutom att en kompis blivit gravid och jag blivit utsedd till hedersmoster, vilket ska bli hemskt roligt och utmanande. Mina andra syskonbarn har ju dels vuxit till sig en hel del och dels är bosatta på lite avstånd, så en liten bebis alldeles i närheten kommer bli roligt. :)

Personligt har jag börjat förbereda mig så smått för jul vilket bland annat tyvärr innebär införskaffande av mer smärtstillande då mina reserver börjar ta slut och jag kommit in i en dålig period. Det är också en orsak till att november varit bloggfattigt.

I oktober tog vi Mika och Sebastian på seniorkoll på Strömsholm, med beskedet att Sebastian hade aningen förhöjda njurvärden, perfekt vikt och Mika fick lite hostmedicin att inhalera. Som en astmatiker. Mika har starka synpunkter på detta och protesterar livligt vid varje inhalering, trots att de avslutas med en godisbit.

Ett par veckor senare tog jag Suvi till veterinären för hennes sönderslickade mage, hon fick medicin som intages flitigt och faktiskt ger effekt. Då vägde hon 10 gram mindre än Sebastians 4.81 kilo, men trots att det betyder att han vägde perfekt borde det vara ett kilo mindre av henne. Han var bara med som lugnande sällskap, Suvi gillar inte att fara omkring ensam.

Magi tycker inte om kameror som stirrar på henne.
 Det visade sig också att Magi hade en tumör på ena benet samt en avbruten tand, och tid bokades för att åtgärda detta. Tumören var godartad men skulle lämnad orörd spräcka skinnet, och dessutom slickade hon redan på den.
Det var lite mäster skräddare över Magis skadade tand för övrigt. Det bidde sju tandutdragningar eftersom hon reagerade med smärta vid undersökning till och med nersövd.

Mycket bättre att gosa lite med matte.
Efter operationen är Magi väldigt mycket gladare, så de där tänderna var nog ganska jobbiga. Hon har dessutom kommit ner till sin idealvikt, nämligen 21,6 kilo, och har aldrig mått bättre, fullt med muskler och glädje. Tyvärr betyder det här med tänderna att hon inte får tugga ben i fortsättningen. Ja, vissa typer av ben, vi har fått anpassa sortimentet lite.

Leo är typ samma höjd som bollen när han står på alla fyra.
På morgnarna brukar Magi alltid vara först ut i hallen för att hälsa på dagens hundar. Utom de senaste veckorna, då hon börjat sova i sängen med mig, Mika och en eller båda katterna. De morgnarna har hons alls ingen lust att springa ut i hallen, utan det får jag göra själv. Jag tror det tyder på belåtenhet med tillvaron.

I november har Mika löpt, till Leos stora förtjusning. Leo är Mikas pojkvän; 11 år yngre, 3 kilo mot hennes 30 och en aning kortare i rocken. Mika går alltid upp tre kilo innan löp, så hon har att ta av sen när hon börjar sin bantningskur några veckor senare. Resten av året väger hon stadigt runt 27 kilo, peppar peppar.

Leo och Tosca gullar lite. 
 Eftersom Leo inte ens når upp att göra nåt annat än rida på Mikas hälar, och Mika aldrig i livet skulle lägga sig ner för en karl, låter vi dem hållas, och det är den tiden på året Leo är absolut lättast att hålla koll på. Han är aldrig mer än någon meter från Mika, och skulle han vända blicken någon annanstans kommer hon genast och puffar milt på honom för att få hans uppmärksamhet igen. Han är den enda hanhund hon faktiskt släpper i närheten hela löpet, även dagarna efteråt, fast hon sätter sig ner, nästan på hans huvud, när han blir för intensiv.

 Föreställ er den lilla krabaten här i stället för den blågula bollen på fotot ovan så får ni en idé om proportionerna i sammanhanget.
Tosca ser som vanligt bara bedårande ut.

Ja, och givetvis, så fort någonting är perfekt, vad gör Murphy då? Åtgärdar, givetvis.

Jag var hos veterinären igår, med en Sebastian som inte äter mer än ett par tuggor torrfoder, spiller när han äter, är dålig i magen, och lugnare än vanligt. Tänk er en Sebastian som lämnar mat! Det hade jag aldrig kunnat förställa mig, ärligt talat. Men igår vägde han 3.8 kilo, vilket alltså är 1 tappat kilo på en dryg månad, och mager som ett staket över ryggen. Veterinären tog lite blodprover och tittade på hans tänder. Egentligen misstänks sköldkörteln vara boven i dramat, särskilt som alla tänder ser perfekta ut, men eftersom Lilleman obehindrat äter burkmat, och med de ovannämnda besvären, så får vi nog göra en tandröntgen om matproblemet kvarstår - oavsett sköldkörtelns vara eller inte vara.

Om jag inte skaffar husdjur när de nuvarande gått hädan lär jag bli rik på bara några år... Det är förbannat dyrt med veterinärer.

fredag 28 oktober 2011

TGIF ;)

Nova, Izzy och Mika
En ytterst händelserik fredag fast den knappt har börjat. Vi gick till rasthagen där två unga schäferhanar just gått in. Det var inte helt lugnt och sansat om vi säger så. Magi och Smart sa ifrån bra, men Doris blev rädd och sprang till Anna. Leo var jätteduktig och karlakarl, imponerande för en knatte på något kilo med attityd som en rottweiler. En av Jennys hundar blev stressad och tog ut det på Izzy som blev rädd. Vi bestämde oss för att gå runt växthusen istället.
Smart

När vi gått ut börjar plötsligt den yngste schäfern skrika gällt som ett billarm i flera minuter, så Anna lämnade över sina hundar och gick in för att fråga om vi kunde hjälpa till. Magi passade på att försvinna in i buskarna och Izzy klistrade fast sig vid rasthagens stängsel efersom matte var innanför. Det visade sig att valpen sprungit rätt in i bänken, men haltade inte, var bara chockad, och vem kan klandra honom. Hoppas hans rygg höll.

Jenny gick hem och Anna och jag fortsatte runt växthusen. När vi kommit till dagiset mötte vi en dam som tappat bort en liten vit hund som heter Rasmus och letat efter honom i 20 minuter. Eftersom jag är alltför bekant med detta problem tog jag hennes nummer och så gick vi för att leta efter honom åt ena hållet och hon gick åt andra hållet. Innan vi kommit 100 meter ropade ett annat hundgäng framför oss och frågade om vi tappat bort en liten vit hund. Han hade tydligen slagit följe med dem ett tag. Så jag ringde matte och vi kopplade den lille busen och gick tillbaka.

Efter detta intermezzo gick vi till ängen för att låta hundarna busa av sig. Ingen var intresserad utan vi hade en flock full av grävlingar och får. På vägen hem hittade några av hundarna ett intressant träd. Intressant såtillvida att någon haft toalett bakom det. Äckelhundar! Det upphör aldrig att förvåna mig hur människor kan vara förtänksamma nog att ha med toapapper åt sig, men hänsynslösa nog att inte plocka upp efter sig. Det är ännu äckligare enligt min åsikt.

Nova och Tosca
 Nu väntar jag på att Extreme Home Makeover ska börja och sedan tillbringar jag eftermiddagen med teve och datorn, med sovande hundar omkring mig. Precis som vanligt.

torsdag 20 oktober 2011

Promenader och renovering

Från vänster till höger: Smart, Magi, Nova, Doris, Tosca med Anna, Izzy, och Mika och Fannie nästan dolda.
Hela hösten har jag och min kompis Anna promenerat hundar tillsammans. Hon med sina två, och sin mammas sheltie Simba, jag med mina hundar och daghundar. De flesta dagar är vi ute runt två timmar över stock och sten. Annas pojkvän Oskar var med på våra långpromenader ett par gånger och fotograferade. Jag älskar känslan i dem - alla nöjda, avslappnade hundar. Varje gång jag tittar på bilderna ler jag.


Tosca i fokus.
Doris i fokus.

Mika i skogen, med jätteglad svans.
Anna med Fannie och Izzy, jag på min lådcykel från www.trampa.nu med Mika i lådan och Smart, Leo, Nova och Magi bredvid.

onsdag 14 september 2011

Fest och pest

I måndags firade vi födelsedagar. Moster och syster har fyllt under augusti och vi samlades på en trevlig restaurang - Helenes Bar - för att fira, umgås och uppdatera. Det är verkligen guldkornen i tillvaron. De fantastiska syskonbarnens prestationer, mosters fastighetsaffärer, systrar med makar osv. Och maten var vansinnigt god och väldigt riklig. Rent allmänt kan man säga att en förrätt duger gott som huvudrätt, och att båda serveras på uppläggningsfat.

Vi pratade mycket om svamp, svampplockning genom tiderna och den här hösten specifikt, olika recept och tillbehör. Och nu är jag så sugen på svamp att jag knappt kan kontrollera mig. Och älgstek. Himla tur att vi planerade svampjakter framöver.

En annan rolig sak den här hösten är att jag och en kompis planerar att åka till Alton Towers. De har halloweenspecial, och jag gillar verkligen halloween. Jag har varit på Alton Towers en gång förut och det var en otroligt minnesvärd upplevelse som jag gärna vill göra om. Nu blir det äntligen av.

Att hösten också innebär virusorgier på dagis, skolor och arbetsplatser är välkänt. Att det händer även i naturen är kanske inte en lika etablerad sanning. jag kan inte säga om det är virus från hund till hund eller från sånt de hittar utomhus men faktum är att de sista fem dagarna har tre hundar av sex varit klart dåliga i magen. Och det är slitigt även för hundägare och dagmattar, för stackarna måste ju ut. Varannan timme hela natten om så är - och så är det. Själv mår jag tack och lov bra. Ta i trä. :D

Magi på sandstrand i somras, men ser lite sliten ut.

lördag 3 september 2011

Fantastiska hundar

Taget vid Ales Stenar en riktigt regnig dag när Mika var ovanligt skällig.
Ibland tycker jag, helt spontant och helt opartiskt såklart, att mina hundar är helt fantastiska.
Vi hade promenerat i sakta mak runt ängen, sniffat på hundrasjutton grässtrån, gjort vad vi skulle och var  på väg hem då vi träffade en pytteyorkie med familj.

Det visade sig att yorkien var 6 månader, väldigt bjäfsig och väldigt ängslig, och det var lilla matte med sällskap också. Jag sa att om hon skällde för att hon var ängslig så hjälper det inte att skälla på henne. Mina hundar är snälla med valpar, det kommer inte att hända något, det kan jag garantera. Jag gick ett par meter före med Mika och Magi, och lilla yorkien gick bakom där det var tryggt och hon kunde lukta och titta i lugn och ro.

Efter ett par minuter blev det väldigt tyst där bakom och när jag sneglade bakåt var det en belåten liten tuss som gick där, med ytterst häpna mattar och husse. Hon hade aldrg varit tyst så länge på promenad förut, tydligen. Av och till sprang hon fram och nosade på Mikas svans, hon kunde gå och sniffa på egna grässtrån och reagerade inte ens när Mika gick bredvid - fast på behörigt avstånd.

Under tiden vi promenerade pratade vi om valpar, om hundbeteende, om tryggheten i flock och hur viktigt det är med trygga vänner för ängsliga små valpar. Hon hade tydligen aldrig varit tyst 200 meter i sträck för det finns så mycket att bli rädd för i vanliga fall. Plötsliga ljud, löv som prasslar, kastanjer som trillar i backen, barn som leker, cyklar som rullar, ja ni vet. Och är man då inte superlugn själv som ägare är det ännu svårare att ge en liten hund lugn, speciellt som det är pinsamt med en skällande hund.

Jag berättade att Mika brukade skälla som en galning när hon var valp, så att husse var orolig att bli vräkt. Men att numera brukade hon ha en lugnande inverkan på andra hundar, eftersom hon är så gammal och lugn och trygg. Ja, utom när hon tyckte att hon skulle bjäfsa hon också, för valpen fick ju... Mika var väldigt charmig, bad om kli och uppmärksamhet och var superduktig med valpen. Magi var på väg HEM, hon skulle ha mat, så hon var rätt ointresserad av alltihop, men det funkade ju också bra med situationen.

Så precis innan vi skiljdes skrattade jag och sa att jag hade fel, något hände, men det var något bra. Skillnaden på yorkien efter 200 meter i vårt kölvatten gjorde mig tårögd. Ett helt annat kroppssspråk och lugn i det lilla knytet. Om det håller i sig är ju svårt att säga, men det var helt otroligt.

Ovanför trapporna skulle vi skiljas åt, men det ville inte lilla yorkien alls. Hon följde efter oss, så det så, och det ville hon fortsätta med. Hemskt gulligt faktiskt, att på 200 meter kan det bli så tryggt med stora läskiga hundar att man inte vill lämna dem. Det gick helt odramatiskt till slut, vi gick åt höger och de åt vänster, med lite övertalning.

torsdag 1 september 2011

Ung Cancer - min cancer

Heja Abbe har ett inlägg som av givna skäl berörde mig oerhört djupt. Inlägget om Sigrid, och filmen från Ung Cancer.
Det är sällan jag gråter över den delen av mitt förflutna, men idag fick det ett par tårar.
Minnena från när jag hade cancer är fragmentariska ibland och oerhört uttömmande ibland och rent allmänt pratar jag inte så mycket om det, för jag tror inte egentligen nån vill höra. Det känns inte så relevant numera och jag pratade av mig rätt bra på Karolinskas läkarstuderande.

Men jag var aldrig arg över cancern, bara över klådan som var mitt värsta symptom. Klådan var väldigt nära att få mig att begå självmord. Hade jag inte bott ihop med Danne då är sannolikheten stor att jag inte hållit ut tills diagnosen kom som en befrielse. Att läkare sa till mig att jag fick "vänja mig, den är psykosomatisk, och du ska ha den resten av ditt liv" hjälpte ju inte direkt. Jag hatade klådan intensivt, den stal all livskvalitet jag hade och cancerbeskedet var för mig en lösning på mitt problem, för cancer kunde man åtminstone behandla. Tiden mellan diagnosen och behandlingens slut minns jag inte så mycket av.

Min läkare har sagt att hon alltid kommer att minnas när hon gav mig Beskedet. För jag sa "YES!". "Något jag kan slåss mot, något jag kan vinna!" Jag var genuint lycklig att det var cancer, att det inte var ett till falskt hopp om lindring, utan något faktiskt kunde göras. Tydligen var jag den enda patient hon nånsin haft som reagerade på det viset. Tja, det kan jag väl förstå. Jag var också den andra patient hon nånsin haft som haft klåda som huvudsymptom, det var annars något som inte mer än någon procent fick överhuvudtaget, och då som något absolut sekundärt, jämfört med resten.

Inte för att klådan var mitt enda symptom, bara värst. Hosta, nysningar, märkliga nackspärrar mamma aldrig sett maken till, nattliga svettningar, knölar längs nyckelbenet. Och klådan blev värre av alkohol (vilket ju jag aldrig märkte) och kontakt med vatten och gick inte att lindra med något. Inte för att nysningarna och nackspärrarna är officiella symptom, men de kom strax innan svettningarna och knölarna, och försvann så fort jag fick behandling. Och det sista som hände var att jag vaknade en morgon och vänsterarmen sov. Inte bara sov utan absolut inte ville vakna. Jag fick liv i den och den somnade om, om och om igen. Det var när jag redan hade remiss på cancerutredning, grädden på moset liksom.

Men inte ens då var cancern lätt att diagnosticera. Syntes inte på blodprov, benmärgsprov eller ens cellprov direkt från en lymfkörtel. Så de tog ut en av de knöliga körtlarna längs nyckelbenet och då blev de säkra. Att de dessutom lyckades ta just den som gjorde att min arm somnade var ren tur.

Jag minns att jag mådde illa varje gång jag åkte buss för att jag tog bussen till Karolinska varannan vecka och fick cellgifter ett par timmar. Att jag var glad att jag hade klippt håret från midjelångt till öronen ett halvår innan diagnosen eftersom jag tappade nästan allt håret utom babyfjunen på huvudet och håret på benen. Att just det håret man normalt gör sig av med stannade kvar, som på pin kiv, var lite irriterande.

Att jag sov jätteofta, mådde illa och gick upp massor i vikt var betydelselöst så fort jag påminde mig hur det var att vara vaken i timtal pga klådan, att klippa av sig det älskade håret för att klådan blev värre om jag blev våt och håret därför blev en för stor belastning. Men utan den minnesbilden aktiv hade det varit jobbigt.

Pappa kom. Jag skrev till pappa, och pappa kom. Han brydde sig, så mycket han hade kapacitet till. Sen att det inte varade så länge för att alkoholen tog över igen, tja, missbruk är missbruk. Men han kom. Mamma var fantastisk. Mamma var alltid fantastisk, det var något jag alltid kunde räkna med, vilket jag inte riktigt uppskattat förrän nu såhär efteråt. Mamma och Danne det halvåret och de fruktansvärda åren innan. Jag vet att resten av familjen och Martin oroade sig för mig, tänkte på mig, hoppades för mig och hjälpte mig också, t ex minns jag väldigt väl samtalet med syster om vad som skulle hända med katterna om jag inte orkade kämpa. Men mamma, Danne och pappa är de jag minns mest.

Det jag minns minst men därför också bäst är hur borta jag var, hur alla system gick ner på sparlåga och all personlighet liksom gick i dvala. Hur skönt det var att inte alltid vara vaken, men hur svårt det var att vara vaken. Hur mycket jag avskydde allt illamående - särskilt i kombination med kräksjukan en omgång.

Jag kan inte säga att jag minns djuren särskilt mycket, mer än att jag minns att just när jag var kräksjuk ville inte Mika följa med mig ut. Jag vet ju att det på den tiden var mina katter, Dannes katter och av och till djurfrämjandets katter, men jag kan inte för mitt liv minnas om vi faktiskt hade jourkatter just det halvåret.

Min läkare var lite positivt förvånad över att vi lyckades bli av med allt på de första sex kurerna eftersom det gått så långsamt med tumörminskningen de första fem, men de sedan krympt snabbt. Gjorde nån sorts utsläckningstest sen för att kolla om det fanns några aktiva cancerceller, och det gjorde det inte. Hon varnade om att det kunde komma tillbaka efter ett par år eller så, men hittills har det inte hänt något och nu har det gått så lång tid att jag inte ens går på efterkontroller.

Det finns bilder från påsken det året. På Grönkulla, och jag minns det inte. Jag har tittat så mycket på en bild av mig själv insvept i filtar, sittande i solen, med peruk på huvudet och Sibylla i knät att det nästan känns som jag minns det. Sibylla som aldrig låg i knät. :) Men jag minns all kärlek. Ska nog scanna in det kortet.

Födelsedagen det året som bara var kärlek. Var det då vi var på Patricia kanske? Och midsommar på Grönkulla? Jag vet inte om jag sa det, minns inte, men jag var så glad att ni ordnade den festen åt mig, kära systrar. Så oerhört glad. Men jag tror inte jag lyckades visa det. Jag är så socialt klumpfotad att det är pinsamt.

Sommaren minns jag delvis. På Grönkulla med mamma, motionerande och ätande nyttigt. Och utflykter med Len.Jag minns inte heller när det här kortet togs, men det måste varit den hösten med tanke på frisyren. Och att jag var lycklig. Jag hade nått det euforiska stadiet och var mest glad hela tiden, hög på endorfiner minst en tredjedel av tiden. När jag började jobba igen minns jag att det var ganska jobbigt. En dag normal, en dag extatisk, en dag utmattad. Det tog lång tid innan jag lyckades jämna ut alla skrynklor mellan kropp och personlighet. Jag kände det som att min kropp förrått mig, i och med klådan. Att jag inte kunde lita på mitt eget skinn.

Behöver jag säga att jag fortfarande nojar över minsta lilla klåda, även myggbett? Eller knutor eller knölar, särskilt runt lymforna? Men cancern?Den är jag nästan mest stolt över. Jag överlevde. Jag överlevde klådan, jag klådde cancern och jag gick vidare.



Temadag

Idag åskade det hela eftermiddagen, något Mika tyckte var suspekt, men inte läskigt. Tosca höglöper och Doris har precis löpt färdigt, och båda vänder sig till Mika som varande äldst och trygg, också troligen för att Smart, Magi och Nova är kastrerade. Sen att jag är med är inte lika relevant i det här sammanhanget, tack och lov. ;)

Promenaden var ovanligt tematisk. Varje hund hade en "replik", och dennna replik upprepades hela promenaden.

Smart: Kan vi inte gå tillbaka till katterna? Skynda sölkorvar!
Tosca: Var är pojkarna?
Doris: Ska bara kissa först.
Mika: Ska bara lukta först.
Magi: Attans, hon såg mig. Super, då kanske jag får godis!
Nova: Jag hörde inget. Inget alls. Bara vinden i träden och sorken i jorden och bilen på vägen därborta. Ingen alls som ropade på mig...
Jag: Nova, sluta lek karusell runt mig.

Bild från i juli, Tosca gör sitt "skäms".














onsdag 31 augusti 2011

Hagel


Idag var planen att cykla runt och sätta upp lappar om min tappade mobil, men vädret ville annorlunda. Det var soligt och fint när vi begav oss, och inom tio minuter hade vi gått till åska, via moln, regn, snö och is. Hagel är inte skönt mot huden - eller tröjan. Hundarna uppskattade det inte heller.

Mika gnuggade nosen mot gräset för att torka den - en rätt meningslös övning, Tosca rullade sig i gräset om och om igen. Magi och Smart bara hukade sig lite. Vi gömde oss under en bro ett tag, men då började Mika torka av sig på mina ben, vattnet rann in i allt större mängder och jag frös, så vi trotsade återigen vädrets makter och tog oss hela vägen hem.
Inte riktigt så här våta, men inte långt ifrån...

Medan jag bytte om stod katterna i hallen och tjatade om mat, så Smart satsade på att hoppa över stängslet och "hälsa". För detta initiativ belönades han med en rejäl smocka av Suvi. Välförtjänad. Det blödde rejält, så jag ska nog fila lite på damens naglar ikväll. Efter att blivit avtorkad med Klorhexidin slutade det blöda men han var medveten om att det inte var ett av hans bästa drag. Han är en riktigt smart hund, den där Smart.


måndag 29 augusti 2011

Perspektiv

Just nu har jag en period när jag inte är lika noga med vad jag äter och jag blev glad när jag klev på vågen imorse och den ändå visade 79,7. Jag vill inte över 80 kilo igen så jag får börja ta tag i maten lite mer. Men så tänkte jag på att för två år sen var jag inte långt ifrån 100 kilo och det var då jag bestämde mig för att gå ner i vikt.

Jag gick ut lite "löst" med att sluta dricka coca cola. eftersom jag drack en dryg liter om dagen, oftare 1,5 liter var det ett stort steg. Sen började jag med LCHF på min systers rekommendation, och eftersom det funkar för henne tänkte jag att då lär det funka för mig också.

LCHF uttydes Low Carb High Fat och betyder att man ersätter socker som energikälla med fett, vilket är en mycket mer naturlig variant särskilt om man tar i beaktande att socker var en sällsynt lyxartikel i många tusen år. Och i socker räknas även sockerkedjor in, dvs kolhydrater, dvs bröd, pasta, ris, potatis. Dessutom krävs det ingen vägning eller räkning av mat vilket jag gillar, och så äter man väldigt gott.
Numera tycker jag pasta och ris smakar sött, mer som godis än mat, och jag saknar det inte.
Mycket ofta byter jag helt enkelt ut den delen av maten mot frysta grönsaker i påse. Ja, tillagade, förstås.

Första bilden är från Lens 60-årsfirande, den andra från Skånesemestern och tredje från en hundpromenad. Jag syns egentligen bättre på Skånekortet, men där har jag solglasögon.

Själv ser jag mest skillnad i ansiktet, men mycket för att jag inte har glasögon längre. Nog för att det syns skillnad, men nu ser det mer ut som jag känner mig inuti. Jag har hittat tillbaka till min självbild även utanpå.

Om ni minns Kier, mitt ex, så är han missnöjd med kortet av honom här på bloggen för att han också har gått ner mycket i vikt. Därför har han bett mig posta ett nytaget kort av honom för att ge ett bättre intryck av honom.

Först kortet han är så missnöjd med, sen ett kort han skickat till mig för att visa er.






fredag 19 augusti 2011

Middag och nyupptäckt insjö

En otroligt trevlig kväll har tillbringats hos Novas familj, med sådär fruktansvärt god mat att man å ena sidan skattar sin mage lycklig som får uppleva det, men samtidigt är lite glad att man inte äter så alltför ofta. Det här med minskande omfång skulle gå rätt bra i stöpet då, men det vore det nästan värt. Eva, du är en riktigt bra kock!

Mika tyckte en riktigt regnig kväll vore passande för en dålig mage, och tjatade precis ut mig precis i upplösningen av Fringe. Jag satte på mig gummistövlar och regntät jacka, och henne regntätt täcke och så gick vi ut kortast möjliga, nerför trapporna mot parkeringen. Hon gjorde det hon skulle och så gick vi längs gröna husen och träffade som på beställning Anna och Izzy, en liten papillon jag passar ibland, ungefär en tvärhand hög och en markfrigång på knappa två decimeter. Mika började torka av ansiktet på alla närvarande ben och sen simmade vi från parkeringen över gatan - eller ja, snudd på för Izzy. Tydligen funkar inte avloppet på gatan, så där det var torr mark i eftermiddags har vi en mindre insjö. Ska bli spännande att se hur den ser ut senare i natt, då jag misstänker att Mika inte är färdig för natten.

torsdag 28 juli 2011

Blandade bilder från semestern

Det här är ännu en bildkavalkad, på framför allt glada nöjda hundar på semester. Först Magi med ett ben i munnen och spetsade öron. Hon bar omkring på det där benet så mycket hon bara kunde.

Mika efter ett bad, i full skakaktion, precis kommen till avslutningen med svansen.






Sen ett par våta trötta hundar som slappar i gräset efter promenad och bad. De var påtagligt tillfreds med tillgången på gräsmatta ännu mer än havet. Mycket tid tillbringades i skuggan eller solen beroende på läggning. Magi låg helst i solen och gick in och lade sig i huset när hon ville ha skugga, medan Mika helst ville ligga i skuggan under ett träd.








Jag låg och läste när Magi kom fram till mig och dunsade ner i min famn à la Sebastian, bara go och glad och superkelig, så vi låg och gosade ett slag.

Under semestern och efter har Magi varit så mycket lydigare och mer lyhörd, och dessutom så glad och trygg. det känns som att hon landade sista biten på nåt sätt, och det är så roligt. Belöningar efter varje promenad och olika former av godisaktivering under promenaderna och hemma - samt gos och disciplin - har verkligen gett effekt, och det bästa är att hon så påtagligt trivs med det själv, även om det ibland fortfarande kommer den där minen av "attans hon kom på mig" när jag kallar in henne precis när hon tänkt smita iväg och leta upp godsaker.

Martin tog en bild en morgon när Mika ockuperade nedre halvan av sängen. Det ser åtminstone väldigt sovigt och nöjt ut. Själv sov jag gott, så jag har inga klagomål på sovställningen.







Sista bilden är från hemvägen då vi lunchade vid en älgpark. Mika känner väl till hästen på Kungsgatan utanför Häst och hund, plus att hon har gråstarr, så jag är inte helt säker på att hon faktiskt såg att det var en älg. Hon reagerade inte nämnvärt. Magi är som man ser i utkanten, ytterst skeptisk, och gick enbart så nära för att jag stod och klappade på den och kallade på henne. Hon gillar ju att sniffa in sig bakifrån, så att det var en upplevelse var tydligt.

söndag 24 juli 2011

Ystad djurpark med Noa och Leia (och föräldrar)

Fredagen var en mulen småregnig dag, men vi hade våra egna solstrålar med oss. Nog för att Leia ärvt sin mammas skeptiska min framför kameror, men det finns faktiskt flera kort, tagna av Martin, med leenden eller smilgropar på.

Det kan ju förstås bero på att Martin var synnerligen populär hos lilla damen hela djurparksbesöket. Och tvärtom, ska sägas.

När vi betalade för oss i entrén fick Noa en liten pratstund med biljettförsäljaren och stoppade sedan biljetten i fickan, på sina föräldrars inrådan. Vi klev in i djurparken och började med de klappvänliga getterna och killingarna, till allas förnöjelse. Sedan fortsatte vi med att mata hungriga vuxna och springande barn, så att vi skulle stå oss genom alla strapatser.

En överlycklig Noa tillber solen - eller en lite busig Noa tror hon hittat på hyss men misslyckats ganska kapitalt - fantastiskt kort hur som helst.

Strax efteråt hävdade hon att hon var trött i benen och ville åka hem, ett gammalt välkänt knep. men vid det laget hade vi tittat på apor i två olika aphus, lamor, alpackor, afrikansk boskap, emuer, strutsar, nanduer, åsnor, kameler, olika sorters kor och får, grisar, grodor, syrsor, sett lite matningar, hoppat i hö, lekt på olika lekplatser och studsat runt i största allmänhet.

Som avslutning fick Noa rida ponnyridning, på en hungrig shettis vid namn Pepsi. Noa pratade glatt hela tiden och log stort varje gång jag såg henne, men ville absolut inte rida en gång till.

Sen var vi rätt nöjda allihop. Noa lämnade glatt tillbaka biljetten till mannen vid entrén, vi delade upp oss i våra bilar och åkte till vår stuga för lite fika och inspektion. De hembakta muffinsen tycker jag var mycket godare än de butiksköpta - tack så mycket för en trevlig dag allihop!

fredag 22 juli 2011

Semester


Jag och Martin och hundarna åkte till Skåne en vecka. Vi bodde i en stuga vid Gislövs läge, inte många meter från havet och hade sol halva veckan och regn halva veckan.

Stugan i sig var väl inte helt imponerande kanske, slitet yttre, superlåga dörrkarmar så man fick ducka hela tiden, och lite rustik inredning. Men eftersom vi var ute större delen av tiden gjorde det inte så mycket.

Vi grillade alla kvällar det inte regnade, och satt där mycket även om dagarna. Hundarna tyckte också mycket om gräsmattan - den var stor, ömsom skuggig och solig, och massor av intressanta djur gick på den, som fasaner, igelkottar, katter och förbipasserande...

Den ena grannen hade vi aldrig nån kontakt med, men den andra var supertrevlig och tyckte att hundarna var mogna och förståndiga. Kan det vara skånsk humor?

Teven fick vi aldrig igång och internetet funkade inte, så på kvällarna roade vi oss med Alfapet och Kryssarspelet.

Köket var rätt nyligen renoverat, vardagsrummet var 60-tal, badrummet 70-tal, och sovrummet var en dubbelsäng, en byrå och en garderob stort.

Men som sagt, om dagarna var vi ute. Vi var vid Smygehuk, Trelleborgen, Kivik, Skanör/Falsterbo, Brösarps backar, Ales Stenar och andra skånska sevärdheter.

Hundarna tyckte sightseeing var måttligt intressant, och det togs alldeles för många kort, så efter ett tag tappade de liksom intresset och tålamodet. På kortet med mig är de fortfarande rätt behärskade, på det med Martin vill Magi gå iväg och Mika skäller.

På fredagen var vi i Skåne Djurpark med Pernilla, Måns och flickorna, men det förtjänar ett eget inlägg.
På lördagen for Martin och kollade på Classic Car Show, då vår värd ringt på fredagen och erbjudit oss att stanna tills på söndagen utan extra kostnad, istället för att åka hem på lördagen. Synnerligen sympatiskt eftersom lördagen var solig och skön efter tre regniga dagar. Själv tillbringade jag och hundarna lördagen bakom huset.

En kväll drack vi vin, och Martin filmade min reaktion, på min uppmaning. Det var ett någorlunda gott vin, och det var tredje gången jag drack ur glaset, så grimaserna är faktiskt tämligen behärskade. Men likväl skrattretande. jag tror att jag faktiskt ska bestämma att vin inte är nåt för mig. Lisa dricker vin
Vi åt gott, vi hade trevligt och vi gjorde mycket. En trevlig semester!

torsdag 19 maj 2011

Nyheter

Det pågår en del här hemma nu. Len var här i helgen och hjälpte mig plantera om mina växter, så nu är balkong och fönster fyllda av glada blommor. Tack Len! jag ser också verkligen fram emot mormors födelsedag i år, tänk att hon blir nittio år!!

Sen jag skaffade god man har min ekonomi drastiskt förbättrats och nu har jag så smått börjat planera framåt.

Dels har jag ansökt om färdtjänst, eftersom det är riktigt besvärligt för mig att ta mig runt till läkare och sånt. Jag hoppas det går igenom.

Jag har i många år velat operera mina ögon mot närsynthet med laser, men av olika skäl har det inte gått att göra förrän nu, så det ser jag fram emot och är orolig för. ;P Informationen om hur man mår efteråt var lite skrämmande, men så vet jag ju att jag i allmänhet hanterar smärta bra.

Jag har också på allvar börjat fundera på omtapetsering och sånt, eller målning åtminstone. Jag tror jag fallit för tevereklamen för Lady Pure Color från Jotun. Tycker den färgen skulle vara snygg i sovrummet.

Jag har dessutom fått flera inbjudningar i sommar, så eventuellt gör jag två utlandsresor, en till Spanien och en till England. Det vore jätteroligt att träffa mina vänner igen, det var längesen vi sågs nu. Det krävs bara att den här dåliga perioden jag har går över ordentligt igen.

tisdag 29 mars 2011

Min lilla Magi

Martin tog det här kortet på Magi förra året, och det är fortfarande det bästa kortet på henne jag har, särskilt i hållning och intresse.

Vi har jobbat mycket på hennes fokus och lydnad den här vintern, mycket för att jag blir allt tröttare på hennes ensliga promenader, även om de förekommer mer och mer sällan. Numera när vi går ut lyser hon som rena julgranen, med en röd lampa på vänster sida, en vit på höger och en liten tracker fäst vid selen. Oftast är hon inte särskilt långt bort när hon försvinner, hon är bara ointresserad av mig när det finns nåt förbjudet ätbart i närheten, så jag köpte en liten grej vid namn Loc8tor som har cirka 120 meters radie. Den var inte särskilt dyr, och ger iaf en känsla av att det är mer meningsfullt att gå och leta efter henne...

Men dessutom, och framför allt, har vi tränat på inkallning och närhet, mer godisregn och beteendebelöning. Vi har också jobbat massa på hur man tar godis och grisöron och sånt, och aktiveringsövningar hemma. Hennes största problem med all träning är att hon är så glad att hon sitter och hoppar - så ivrig att hon tappar koncentrationsförmågan på nåt sätt, men det kräver bara desto mer fokus av mig. Dessutom serveras mycket mer gos och borstning (också eftersom damen fäller för tillfället.)

Det märks verkligen skillnad på nu och i höstas. Hon är mycket mer lyhörd och tillgänglig och går liksom på tvären snett framför för att se om jag gör nån rörelse mot godisväskan. Det är dessutom stor skillnad på hennes hållning, från att ha gått formad som ett C från nacken till svansroten går hon nu rakställd även vänster om mig och gör skänkelvikningar istället som en "vanlig" hund. Jag tolkar det som att vi lyckats stabilisera hennes muskulatur och att hon har mindre ont i höfterna.

När hon studsat ner på ängen kan man verkligen se hur hon står och laddar för att jag ska ropa på henne så hon kan komma i full fart och briljera, men hon verkar ha greppat att bara att hålla sig inom vettigt avstånd också renderar godisar, och det är roligt.

Å andra sidan har hon sina områden på ängen där hon helt skiter i mig och inte viftar med örat ens när jag ropar på henne och jag får följa efter eller mota henne i vinkel som om hon vore ett får och jag en vallhund. Det är helt enkelt för fullt med godsaker i jorden och gräset eller vad sjutton det nu är hon äter... Men det är mycket lättare numera att få henne att släppa eller låta bli riktigt äckliga saker om jag bara är nära nog tack och lov.

Jag försöker lära henne en signal som Mika har kunnat i ett årtionde nu, nämligen den tämligen långa frasen "Vad får duktiga flickor?" "Vad får duktiga flickor när vi kommer HEM?" vilket innebär att när man kommer hem serveras grisöra eller liknande, för prestationer som att inte jaga hare, sjöfågel, sånt. Dessutom serveras alltid mat när vi kommer in från promenaden på kvällen, mycket för att det inte är riktigt genomförbart med daghundarna hemma.