Den här hösten

Händerna har skött sig tämligen bra fram tills nu, så systersonpassning, möten på Aspergercenter, hundpromenerande och WoW-spelande har fyllt mina dagar utan större mankemang. Det har flyttat in en ny inbo också, en fager flicka vid namn Saana, från Finland.

När jag kommer in med hundarna på eftermiddagen är vi rätt trötta allihop, så de dricker och somnar runtom i vardagsrummet och hallen, och jag fixar mig lunch och sätter mig vid datorn för att inmundiga maten. Ofta tänker jag att jag ska blogga om våra äventyr, men oftast blir det inget av och ju längre jag väntar desto svårare blir det. På bilden här, vänster till höger, är Berry, Magi, Nova och Rica. Mika är i slänten till vänster.

Sista veckorna har allt blivit jobbigare, alltsedan akvariet läckte egentligen. Mika har ont i armbågarna, så hon och Magi går båda på smärtstillande nu och Suvi slickade av sig all pälsen på magen och slutade röra sig och äter nästan inget. En Suvi som inte äter är en väldigt ovanlig syn, så jag tog henne till veterinären. Det första veterinären sa var att Suvis öga var läskigt, något hon bad om ursäkt för sen. Formuleringen, alltså. Däremot är det tämligen unikt. Suvi är nämligen blind på ena ögat, sen fostertiden, och det vet man för ögat har stannat mitt i utvecklingen. Inte för att det stör Suvi ett dugg, men ingen av veterinärerna på Gärdet eller Albano hade sett något liknande och vallfärdade nästan för att få kika på Suvis öga, och det hade hon inget emot.

Nästa sak som fick veterinären att reagera var något mycket tråkigare. "Vet du att hon har ett hjärtfel? Hon har en galopperande arytmi." Nej, det visste jag ju inte, och det stressar mig inte så lite att hon kan ha gått med det rätt länge. Fokus har ju legat på de andra sjuka djuren ganska länge, och Suvi har varit "den friska". Men hjärtfel är ju nytt och spännande om inte annat - aldrig repetitivt i Lisas värld.

Hur som helst åkte vi alltså till Albano dagen därpå, delvis för att demonstrera Suvis öga, men mestadels för att göra ultraljud, EKG och blodtryck på lilla fröken. Sedan återgick allt till det vanliga. Dvs, hon har en arytmi, men alla värden är bra och det syns ingen direkt orsak till arytmin - vi kan inte svara på varför hon slickar sig naken - kan vara stress eller urinvägsproblem kanske.

Suvi går i pyjamas större delen av tiden nu, för att inte komma åt att slicka sig på magen. Hon är rätt stillsam och vansinnigt värmesökande och gosig. Inte direkt Suvis kännetecken förut, så vi får se, kanske blir Sebastian last cat standing.

Daghundarna är underhållande, i ordets alla bemärkelser. Förra veckan var jag rätt trött på dem, särskilt på fredagen, då allihop käraktärsenligt busade men idag är de nästan änglalika hela flocken. Nåja, änglar med leriga magar, för att parafrasera en av mina favoritsånger "Angel With A Dirty Face" av Lou Gramm. Mika ledde hela högen i full galopp över en lerig äng, och det tog indiantjut för att de skulle komma tillbaka över ängen, nöjda och glada. Magi sover som en sten i draget från den öppna balkongdörren, Mika ligger på en barnmadrass bredvid mig, goldentiken Rica ligger under skrivbordet med Magis avlagda märgben, vilket betyder att Tosca förmodligen ligger i hallen. Leo har redan gått hem, med viftande svans. Tosca och Rica är nästan lika gamla, 8 och 9 månader, och är bästa lekkompisar trots de oerhörda skillnaderna i både lekstil och temperament. Tosca på bilden.

Rica har lyckats ta ut mina hålfotsinlägg ur skorna och nogsamt tuggat sönder det ena, så nu måste jag verkligen fixa ett par nya, bara nåt år sent sådär. ;) Så det gör ingenting. Hoppas bara hon får smak på märgben, så hon kanske lämnar övrigt tuggbart ifred snart. Som skor och hålfotsinlägg och papppåsar...

För övrigt måste jag reklamera skorna oavsett, eftersom blixtlåset gick sönder efter en veckas användande. Att ta mig in till stan är inte nåt jag gör varje dag direkt. Men skidbyxorna jag köpte är toppen, finetex, svarta och med hänglsen, precis lagom varma.

Tyvärr har jag insett de sista veckorna att jag har lite för många åtaganden, så jag kommer att drastiskt dra ner på såna saker som WoW, läsande och antalet hundar. Vissa dagar har det varit så många som sju, och vissa så få som tre. Fem, som idag, känns rätt lagom, särskilt när inga trasslar ihop kopplena hela tiden eller klättrar på varandra.

Bilderna på de fem är från i oktober, därav snöbristen. Gissa hur mycket fyra - sex flexikoppel kan trassla sig på en promenad? ;) Hundarna är ändå nåt av det roligaste jag har. Att se dem leka och umgås varje dag är superviktigt. Men det kan inte få gå ut över min hälsa. Eller Suvis, om det nu är det som stressar henne.

Gröna Lund

Syster, Svåger och sönerna tog mig till Gröna Lund som födelsedagspresent i efterskott, och vi tog dessutom med Martin. Det var riktigt spännande att se Grönan med pojkarna, för de har aldrig varit där förut, och minnas den från när man själv var liten. Karusellen vid ingången, Veteranbilarna, Nyckelpigan, Pettsons värld, Tekopparna och Tobbe trollkarlen var allt vi hann med - men det var mer än nog för somliga i upplevelseväg, och när vi sedan åt middag alla 6 märktes det att somliga var rätt övermätta på intryck, men ändå lyckades de uppföra sig hyfsat ända tills det var dags att gå.

När familjen gett sig av fortsatte Martin och jag lite till, åkte Lustiga Huset, Jetline, Kvasten och Radiobilarna och promenerade omkring. Sen var vi rätt färdiga också och åkte hem och hämtade hundarna hos Nova.

Jag försöker lära Magi att leka - på ett eller annat sätt - och har använt bollar för detta som jag tror jag nämnt tidigare. Nu ikväll fångade hon min blick och slog på fotbollen helt självmant fast det var veckor sen vi sist använde den. Så superduktig! Så givetvis fick hon massa beröm och godis, och Mika och hon fick lite träningsaktivering sida vid sida, och Magi visade tydligt att hon förstått konceptet med bollek = godis, min smarta blondin!

Begravningen

I torsdags var det alltså begravning. Mika var den enda som inte var där när jag kom hem med Bylla från veterinären, så hon fick nosa nu istället, och gjorde sitt bästa för att få henne att röra sig lite och vara rolig. Sen stoppade Martin och jag Sibyllas svarta skokartong i 4 pappkassar och ett antal frysklampar och detta fick plats i baksätet. Hundarna residerade i bakluckan som vanligt och så åkte vi upp till Mödänge, där syster med man och barn redan installerat sig.

Vi åt filmjölkslunch och promenerade lite. Somliga klippte gräs, somliga grävde gravar, somliga passade barn nere vid vattnet. Magi fick sola sig på trappen och Mika stannade ytterst motvilligt hos husse.

Sedan fick hundarna bada och lillebror och jag promenerade ett varv med hundarna vilket gick dubbelt så fort om han höll i Magis koppel än om han inte gjorde det, gullunge. :) Barnen tog även cykelturer med sina föräldrar i olika omgångar - samma lilla slinga som vi promenerade.

Och så begravde vi Sibylla, sjungande Katten sover (en anpassad version av den berömda björnen), En sten lades ovanpå i nåt sorts hopp att rovdjur inte skulle hitta en liten kattkropp på det viset. Vi planterade 3 lessna lavendel och en liten silverlövssak, och jag la dit stenen jag gjorde. Det var en rätt fin ceremoni trots alla mygg och bromsar.
Storebror plockade under eftermiddagen otaliga blomknoppar och strödde ut över graven som alltså bara blev finare och finare.

Vi avslutade med middag inomhus - pasta och baconsås innan vi sa hejdå till alla och åkte hem till Stockholm igen.

Helg

Här tillbringade jag helgen, i en stuga från Dalarna strax utanför Strängnäs, på en plats kallad Silverhällarna.

Själva stugan påminde en hel del om mammas stuga på Vätö när hon köpte den, fast mer manlig på nåt sätt och med badrum inomhus - bara en sån sak.

Detta är utsikten från verandan, och den njöt vi mycket av. Flera gånger om dagen tog vi oss ner via den Lustiga Huset-inspirerade trappan och badade - vissa via trappan och vissa via vasstranden.

Vi tog med hundarna ut i båten en gång, men det var inte så jättelyckat, de satt mest och skakade utom när vi pekade ut fåglar åt Mika, och Magi ville helst sitta i husses famn. När vi släppt i land dem igen tyckte Mika det var mycket roligare att simma efter båten till husse, fast hon vägrade innan båtturen. Magi gick och lade sig i skuggan på bryggan.

Magi simmar inte har jag märkt, hon går gärna i, men bara till magen så hon blir lite sval och kan dricka enkelt. Mika däremot älskar att simma och har alltid gjort. I år lät hon till och med oss simma, vilket är en enastående bedrift som har tagit ungefär tolv år att övertala henne till... Det krävdes en god portion tålamod och skällande från båda parter innan det gick, men det gick! Och sedan simmade hon ut och mötte oss, varpå man fick säga åt henne att gå i land och låta sig bogseras ett stycke innan man vände och simmade till den mycket mer människovänliga trappan. Denna strategi fungerade tills idag, då hon plötsligt började vända och simma efter igen när jag släppte hennes ryggpäls. Bara att börja om. Men rent allmänt oerhört mycket smidigare än förr om åren.

Vi åt oerhört gott, alltid grillat såklart, och röken höll även de flesta flygfän i schack under måltiderna. Mycket somrig mat; laxfilé, väddökorv och fläskfilé med potatissallad respektive pasta var vad vi åt under helgen samt vaniljyoghurt med smörgåsar och tillbehör. En kväll krossade jag Martin i en sorts alfapetspel.

Den mer skogiga faunan presenterade sig i form av en blyg igelkott samt ett par skälliga rådjur och hundarna var fascinerade. De var inte lika glada åt bromsarna och myggorna, särskilt inte Magi som verkligen verkade rädd för bromsarna. Vad har de för odjursvarianter i Malaysia egentligen?

Alla tre dagarna var solen gassig och skön vilket är somrigt enligt mig - eller är det bara i mitt huvud barndomssomrar bara var soliga?

Fantastisk helg. Tack Martin!

Farväl Sibylla

20/5 1996 - 1/7 2010.

Idag fick Sibylla dö. Alldeles för tidigt och flera år för sent och alldeles lagom.
Bortsett från en kronisk tarmkatarr mådde Bylla nämligen fantastiskt, alla värden var jättefina, och hon var bara fjorton år - världsrekordet är visst 38 år eller så.

Samtidgt känns det som att jag borde tagit bort henne redan när hon var tvungen att operera bort massa tänder. Efter det har hon aldrig varit riktigt frisk.

Och ändå är det alldeles lagom, för nu har hon haft en så gott som smärtfri försommar och fått vara ute nästan varje dag i flera veckor. Jag ville ge henne en så fin sista tid som möjligt.

Nu hade hon börjat kissa på golvet igen - ett tecken på att hon mådde sämre - och gått ner mer i vikt trots trägen medicinering mycket mot hennes vilja. Det var helt enkelt dags.

Farväl Sibylla.

Den mjukaste lilla fluffboll som sov på min kudde så gott som varenda kväll och älskade att gosa - på sina egna villkor. Som hade långa samtal med utvalda människor, i synnerhet exsambon. Som älskade att leka med en ståltråd med pappbitar på. Som ville bli pussad på pannan som hälsning och som ville nosgnuggas som audiens till nästan varenda besökare från sin tron ovanpå akvariet.

Eftersom hon vek undan om nån försökte klappa henne på ryggen och istället förtjust skulle pussas och dessutom hela tiden meddelade ytterst tydligt vad och när man fick beblanda sig med henne kallades hon Ers Majestät av de invigda. Hon hade en liksom kunglig air omkring sig. :) Och efter tre gnugg svävade hon ur bild och dök sedan upp som gumman i lådan tre minuter senare på exakt samma sätt som när hon dök upp första gången. Denna procedur kunde upprepas fem - sex gånger innan hon slog sig till ro, och avbröts om någon gjorde ett klavértramp.

Byll älskade att vara utomhus mer än nästan allt annat och hellre gick utan mat i en vecka än kom in om hon trodde det var risk för infångning. Hon tyckte det var helt acceptabelt att gå i koppel för att få komma ut och t o m tyckte det var roligt att åka tunnelbana och buss.

Hon skällde på folk som hostade, nös eller snöt sig - men bara om hon älskade dem. "Meh eh" "Meh eh" Hon åt tonfisk och hamburgerkött och i övrigt bara torrfoder. När hon var ett år fick hon ungar med Sebastian och var en ganska clueless mamma - t ex lärde hon sig aldrig att bära dem, det bad hon alltid mig göra. Därefter tyckte hon aldrig om Sebastian igen. Däremot var hon fantastisk med alla hittekatter som kom och gick under årens lopp. Alltid glad, aldrig aggressiv.

När hon var liten verkade öronen så stora på henne att hon nästan såg ut som en liten kanin, varför hon fick smeknamnet Bunny av mina engelsktalande vänner, som hursomhelst inte kunde uttala Byll-ljudet. Parrot cat Bunny, eftersom hon alltid satt på mina axlar på den tiden.

Hon har aldrig gillat att ligga i knät, axlar och bröstkorg var hennes deal. Jag brukade säga att hon skulle veta långt innan alla andra om jag någonsin fick bröstcancer, så som hon ihärdigt gav mig bröst- och magmassage.

Jag minns när hon var liten kattunge och protesterade med höga pip när jag försökte ta ett bad - om hon inte fick ligga på min bröstkorg - i vattnet. Tills jag började bädda åt henne i handfatet.

Första gången hon träffade en hund - Geena, en irländsk setter på elva år - var hunden ytterligt skeptisk och jag sa åt henne att lägga sig i sängen. Då hoppade den lilla kattungen upp och lade sig alldeles intill, och efter det var Geena alltid alldeles kär i Byllus. Lilla knaskatt. Hon tyckte nästan bättre om främmande hundar än främmande människor.

Sista dagen fick grannen ta hand om Magi, och jag stängde in mig och Sibylla i sovrummet med lite hamburgerkött. Detta gjorde henne såklart ytterst misstänksam - stängda dörrar är misstänkta som sjutton - men ganska snart föll hon till föga och kom knatande på täcket och skulle pussas. Ett par pussar, ett par tuggor och så försvann hon ner under sängen åt höger för att dyka upp igen från vänster en halv minut senare. Precis som vanligt.

När hon var helt färdigäten tog jag henne i famnen, satte på halsband och så gick vi ut. Mellan de gula husen och de gröna husen finns en liten gräsplätt med ett par rejält stora stenar i en plantering, lite trän, hennes älskade lavendel och några sittplatser. Där tillbringade vi fyra timmar. Hon hånglade lavendel, hade jordbad, spanade på alla som kom och gick från stenar, jordbadet och gräsmattan. Sen satte vi oss på bussen och hon berättade hela tiden vad hon såg genom fönstret på sin sida. På tunnelbanan var det lite läskigare, men fortfarande skulle hon ha sin egen plats och putsade sig. Sen var det bara en kort promenad till Roslagstull där vi mötte Puh hos veterinären.

Farväl Sibylla.

O, och jag hittade precis Scarlet död också. Jag hade släppt ner henne i det stora akvariet igen och ett par timmar senare flöt hon vid ytan.

Farväl Sibylla. Min hjärtekatt. Sov gott.

Spinnande lavendel

På grund av semestrar och sånt blev vi tvungna att dubbelboka hundsimmet igår, dvs, husse och Mika for iväg till Sumpan och simmade i poolen, och Magi och jag åkte till Bagarmossen och sprang i treadmillen. Magi förknippar denna aktivitet så mycket med godis nu att när hon tyckte sjukgymnasten och jag var nonchalanta sprang hon in i glaslådan en gång till, för det är där det serveras baconost. :) Smartjycke!

Doris matte påpekade att Magi gått upp i vikt, och det bekräftades vid vägning. Damen väger 25,35 kilo. Mer passande vikt vore 21 - 22 kilo. Men man kan inte både ha effektiv bantning och lydnadsträning samtidigt, och just nu går lydnaden först.

Sent på natten gick jag ut med Sibylla och Magi, en oväntat lyckad kombination. Magi satt och spanade och lät bli säkert arton grejor hon ville äta på, bl a en fågelfot, vilket är ett enastående nytt rekord. Alltså, utan att jag var tvungen att slita dem ur hennes mun eller ens ta i - det räckte med ett nej och en fot placerad i marken.

Sibylla gick fram och nosade på Magi och vice versa, och satt i övrigt mest på stenen och iakttog eller promenerade omkring i rabatterna. När jag återintroducerade lavendelrabatten la hon sig och hånglade med den ungefär som en undulat i vått blåbärsris, en referens i alla fall Frida kommer att förstå. :)

Trots att båda damerna var så enastående uppmärksamma missade de båda två räven som kutade över gatan och gräsmattan. Jag klagar inte.

Eftersom Bylla envisas med att hon ska sova på min kudde alldeles framför min näsa hade jag en intressant känsla av att gå och lägga mig med en påse lavendel. Om nu lavendel spann.

Byllabilder

Jag har få bra bilder av Sibylla, eftersom hon inte är särskilt förtjust i kameror och helst är antingen i ens ansikte eller utom synhåll. Därför bad jag husse ta lite bilder av henne eftersom han är en av de bästa fotografer jag vet. Här är ett urval av resultatet. Min favorit är när hon ligger och gnuggar in sig med lavendel.

Husse har verkligen fått fram alla nyanser i pälsen och hennes magnifika fluff, plus hennes uppmärksamma ögon. :)

Märks det att Sibylla älskar att vara utomhus? Trots sele, koppel och ovana omgivningar tog det inte många minuter innan hon slappnade av, tvättade sig lite för att lägga pälsen på plats och la sig till rätta på stenen för att spana. Inte burr, inte fräs, inte klo - inte förrän en grannes hund hälsade lite väl närgånget. Och sen helt lugn igen.

Lavendelbilderna var efter kanske tio minuter en kvart, då hon var på humör att lägga sig ner och skrubba in dem i pälsen, förtjust tuggande på en kvist eller ett blad.

Bilden när hon surar över axeln känns så typisk Bylla, fast inte särskilt klädsam. :)

Cykeltur med lurvtussar

I lördags tog jag och vilddjuren en nattlig cykeltur - på flera sätt den första i sitt slag. Mika, Magi och Doris hängde på medan jag dirigerade min nya lådcykel - www.trampa.nu - runt promenad- och cykelvägarna häromkring. Styre och sadel är ännu inte justerade för mig, så därav försiktigheten. Plus att Mika inte sprungit med cykel på flera år, Doris bara är ett år och jag vet inte riktigt om hon cyklat förr, och Magi iofs är uppenbart cykelveteran men kan få saker för sig miss i nassen. Och sen är ju flexikoppel aldrig en egentligt förenklande faktor.

Mika blev så glad! Hon studsade bredvid mig, runt mig, på mig nästan, allt i sina försök att få mig att jaga henne, cykla fort, låta henne springa i full karriär. Tyvärr smittade hennes upphetsning av sig på Doris, som inte riktigt fattade varför hon skulle vara upphetsad utan istället skällde på hundar i mörkret, skumma buskar, sånt. Och då givetvis livligt ackompanjerad av Mika och Magi. Magi lät sig sällan lockas ur lugn trav, utom när vi hade godisregn och godissök, sisådär var 100 meter. Superlyckliga vovvar.

När vi närmade oss slutet på rundan, vid krönet på ängen, studsade sisådär tre rådjur till och försvann i skuggorna. Mika studsade efter, Doris följde henne, så jag gjorde ett godisregn eftersom jag visste att de egentligen var färdigsprungna. Smattret av godis på asfalten hade vid det laget fastnat i deras reflexer, så i stället för att skutta efter rådjuren skuttade de till godiset och fick massor av den varan eftersom de var riktigt duktiga. Både Mika och Magi hade dessutom vågat gå upp i lådan flera gånger var under promenaden, fast cykeln inte stod helt still.

Kontentan av vår nattliga tur var tre nöjda, trötta hundar som motstått flera svåra frestelser och en mycket nöjd matte.

Sjuk Scarlet

En av mina fiskar heter Scarlet, en palettciklidhona som jag fick med akvariet. Hon är tydligen ungefär ett år gammal, och har levat ensam i mer än ett halvår, så jag köpte en hane åt henne. Hon blev superlycklig. Hon visste omedelbart att han var samma sort som hon och en tjusig kille, så hon visade honom runt i akvariet, visade upp sig för honom och gjorde sig oumbärlig. Tyvärr tog allt detta på kraferna, och efter ett par veckor försvann henens vackert röda buk och hon blev en en gråaktig liten trasa, väldigt stillsam.

Med hjälp av Golden, hennes karl, hittade jag henne halvt gömd i gruset i ett hörn, med en snigel som kom och hälsade på henne. Hon mådde inte bra. Hon mådde totalt genomuselt om vi ska vara uppriktiga. Tydligen tog hon ut sig så totalt den första tiden med sambo att hon kollapsade sitt immunförsvar och hon fick svamp, dvs hon ser ut som hon har sånt där vitgrått luddigt mögel, framför allt över ögonen och hon var så illa däran att jag kunde fånga henne med handen. Jag var riktigt orolig för henne, särskilt som jag varit så glad åt hennes glädje.

Jag kunde inte förmå mig till att göra processen kort med henne, vilket jag kanske borde ha gjort, då tyvärr såna här angrepp är väldigt svårbotade, så istället bor hon i en guldfiskskål på köksbordet, där hon blir medicinerad varje dag, äter upp sig och försöker bli bra. Hon ser fortfarande ut att ha glasögon på sig, men har gått upp i vikt och rör sig betydligt smidigare igen. Jag hoppas hon blir bra igen.

Inkallningsträning med Magi

Magi och jag har ju som sagt börjat träna lydnad. Jag kunde ju bestämma mig för att alltid ha henne i koppel, men dels tror jag att skillnaden mellan koppel och lösgående för hundar är ungefär som mellan hobbies och sysslor för människor, dels för att Magi blir så påverkad av koppel - hon går ännu mer böjd i sidled, som på bilden, istället för att gå rakställd. Sjukgymnasten och jag jobbar på det, men det är inte nyttigt att gå som ett C i ryggen hela tiden.

Först läste jag Inkallning av Memea Mohlin, sen tog jag mig en funderare på Magis motivationer. Hon är inte intresserad av leksaker eller lek - hon är snarare rädd för dem. Hon är inte särskilt intresserad av andra hundar eller ens av jakt, förmodligen pga hennes höftledsfel. Hon har några passioner - mat, bilar och gos, i den ordningen. Jag har fått fysiskt hindra henne från att hoppa in i fler bilar än jag kan räkna...

Problemet med mat - godis, ben, sopor, kattskit, tuggummin, cigaretter - är dels att Magi inte är så kräsen. Hon äter vad som helst och vanligt hundgodis ligger inte alltid så högt på hennes topplista. Vilket då betyder att jag inte ska träna med "vanligt" hundgodis, utan något mer Magivänligt. Men Magi är erfaren nog att veta att det förbjudna matte inte ser är bättre än vad matte har med sig, för det kan man nog få ändå. Jag tror att det är hennes uppväxt i Malaysia som gör att hon egentligen tycker människor är rätt onödiga och besvärliga.

Ända sen Magi kom in i mitt liv förra sommaren har vi tränat på följsamhet, inkallning och kontakt, med aktiveringsövningar, trygghetsträning, respekt och disciplin. Med ytterst varierande framgång, vilket framgår av polisleveransen härom veckan. ;)

I fredags var Mika hos husse, vilket gav ett bra utgångsläge, eftersom Mika gärna är i vägen. Jag behöver inte alls ge vare sig uppmärksamhet eller godis till någon annan hund i Mikas värld, och platsen intill mig är reserverad åt henne. Så det så!

Magi och jag började inne, jag tänker mig nämligen en flerfrontsansträngning. I vintras visade hon lite lekintresse för snöbollar och jag tänkte försöka spinna vidare på det. Jag har en jättefin repboll Mika aldrig brytt sig om, så den lekte vi lite med, dvs, jag lekte och Magi förtjänade godis, men hon fick ett visst varande intresse iaf. :) Strongt jobbat efter all denna tid - för tro inte att jag inte försökt förut. Det enda i leksaksväg hon visat spontant intresse för är aktiveringsleksaker - som är godisrelaterade eller innehåller godis, och tuggben, som hon äter med imponerande hastighet.

När vi sen gick ut hade vi rätt mycket godisregn, inkallning med belöningar och godissök. Hon har börjat tycka att jag är lite mer av en tillgång än förut, om än fortfarande ganska onödig. Hon skulle precis lika gärna umgås med bara godisväskan. :)

Tanken är ju egentligen att hon inte bara ska komma när jag har något som är godare än det hon intresserar sig för, och det är där jag har resignerat lite. Man är tvungen att bända upp munnen på henne för att få ut saker hon inte vill släppa, oavsett hur farliga de är, och ropar jag och hon tycker att hon hellre går åt andra hållet, då går hon åt andra hållet, sådär nonchalant långsamt. Och hon är specialist på att invänta sekunden min blick inte är fäst på henne så hon kan smyga undan med gott samvete. Mitt intryck är att hon hellre tar sina egna promenader, utan mänskliga störningsmoment, Hon hittar ju hem. ;) Ytterst förvånande tycker jag att vi ska börja, genomföra och avsluta promenaderna tillsammans utan tjafs, men det är ju målet.

Superintressant för alla ickehundmänniskor - jag vet - men jag vill gärna ha lite dokumentation, särskilt med mitt dåliga minne.

Besökare

I helgen har två svarta hundar gästat mig, i omgångar. Puh, min nästansyster, med mamma skulle iväg över helgen, så deras härliga flatte Herman var hos mig från torsdagen till Suvis stora förskräckelse. Hon fattade snart att det inte var daghunden Nova som inte kan låta bli att jaga och skälla på katterna emellanåt, men hon var ändå skeptisk. Magi fann sig lättare tillrätta. Som vanligt.
På fredagen tog vi en promenad med grannen och hennes hund och daghund. Det var mao ovanligt få hundar för att vara oss. :) Bara fem. :) Mika, Magi, Herman och så Göte och Pucko.

Doris gjorde entré lördag eftermiddag, strax efter Puh med mor återkom, så vi tre tog alla vovvarna på en promenad. Herman stortrivdes i flock, Doris tyckte han var läskig men spännande och Mika och Magi var nöjda. Sen åkte Herman hem, Magi var bittert besviken att hon inte fick följa med - hon hade ju hoppat in i buren med honom och allt - men tyckte husses bil var en lysande kompensation när han anlände precis som Puh stängde dörrarma.

Kvällen tillbringades hos Martin med middag och CSI NY och tre måttligt nöjda hundar. En rejäl kvällspromenad och hemgång gjorde damerna mycket gladare, och hela datastunden hade jag en hund på varje fot och en i hallen. Mysko hundar. Vi pratade om det, att Mika kanske var missnöjd med att ha andra hundar hemma hos hennes husse, men både Magi och Doris har varit där förut och då var de alla tre mycket mer avslappnade.

Idag har det huvudsakligen regnat, men vi lyckades ta promenader just när det var uppehåll och just nu lagar vi mat, somliga mer aktivt än andra. Magi ligger som vanligt i köket och bevakar spisen, vilket hon får eftersom maten är i ugnen, svår att stjäla. :) Mika ligger på min fot under skrivbordet.

Äventyr

Igår morse vaknade jag strax före sex eftersom jag somnat vid åtta på kvällen. Jag jobbar fortfarande med mina sömnvanor, hmm... Hur som helst, jag tog ut Magi en sväng så hon skulle få gå på toaletten, och eftersom jag bara hade henne och bara gick runt huset fick hon vara lös. Det var dumt av mig. Damen passade på när jag plockade upp efter henne och smet iväg mellan husen. Jag trodde hon siktade på sophus eller sina vanliga tillhåll, och letade efter henne, ropade tyst på henne, men cirklade runt vårt hus eftersom hon brukar möta mig vid porten de gånger hon lyckas få till en egen promenad. Jag satte mig och väntade på henne på en bänk, men alternerade med att promenera omkring och locka på henne i låg tonart mtp tiden på dygnet. Men ingen Magi.

När folk började vakna och jag visste att husse var vaken så ringde jag honom. Ett par hundvänner jag sett ta morgonpromenader hade också spanat efter bushunden, men inte en svansvift. Jag började bli orolig, och husse och Mika kom och tog ett par varv runt området.

När vi kom uppåt krönet hörde jag ett hundskall, väldigt likt Magis, och sen gnäll, så jag skyndade mig - i sakta mak, eftersom jag har ryggskott - för att se en polisbil lämna området. Ett par karlar som stod där sa att polisen haft en gul hund med sig.

Så jag ringde polisen och frågade om de hade plockat upp en gul hund, och efter några minuter kom Magi hem igen, med poliseskort. Nån hade sett henne i parkdelen mellan husen och gått ner och fångat in henne, sen väntat där för att se om nån ägare kom. Eftersom jag aldrig letade i parkdelen hittade vi inte varandra, och de tog med Magi hem.

Magi såg oförskämt nöjd ut i baksätet på polisbilen. Hon log mot mig genom rutan, men jag såg minsann att svansen började gå när hon såg mig. Polisen berättade att hon hoppat in så snällt så, och jag sa att det tror jag absolut, eftersom jag brukar få hindra henne att hoppa in i alla öppna bilar. ;) Både hon och Mika sov som stenar när vi kom hem igen.

Så numera får Magi inte gå lös och vi ska träna lydnad rätt intensivt så fort ryggskottet går över. Jag är less på hennes policy att hon klarar sig själv, människor är onödigt ont som bara begränsar henne.

Tugg

Det är det enda som försiggår här just nu. Jag dricker te och äter olika sorters Marabou, Mika ligger med ett grisöra framför teven, Magi med ett likadant vid ytterdörren, hennes favoritställe för inmundigande av läckerheter och fiskarna har just fått blodmaskar.

Jag hade slut på både katt- och hundmat så husse och jag tog en tur till Bromma Zoomarknad. Sibylla fick en sort för känsliga magar, som tydligen faller damen på läppen, det är ett väldigt skuttande upp till matskålen, som numera står i bokhyllan bakom min vänstra axel. Det gör att jag får lite mer kontakt med henne, och att det blir lite lättare att ge henne medicin en gång om dagen. Sebastian och Suvi är inte nöjda med detta arrangemang, eftersom det blir mycket svårare för dem att sno mat, vilket är en annan fördel ur min synvinkel sett.

Syster med söner var här i lördags och blev mycket imponerade av akvariet. Mina fiskar är rätt sociala, så killarna kunde vifta och peka och andas på rutan hur de ville. Magi avlevererades inte förrän efter lekparksturen, vilket nog var rätt lyckat. Hon hade tillbringat natten hos husse eftersom fredagen hade ägnats åt studentfiranden, och jag kan svårligen tänka mig vare sig Mika eller Magi göra nån lycka vid såna tillställningar. Mika skäller och Magi stjäl mat.

Akvariet köpte jag av en granne för ett halvår sen sisådär, med innehåll och allt. Ett par fiskar och sniglar har tillkommit och somliga har försvunnit, bland annat en förfärligt elak eldstjärt, som Sibylla åt upp när den hade timeout. Undra på att hon har dålig mage...

De flesta fiskarna har under månadernas lopp fått namn utefter namn eller beteende, exempelvis Jaws, Stripes, Sucker och Wuss. Eftersom jag gjort rent akvariet och möblerat om kommer Jaws gissningsvis att köra en ilskerunda och mobba alla de andra fiskarna. Han gör så när han blir upprörd, och han är kung i karet tycker han.

Sibylla mår, som de flesta vet, rätt dåligt numera. Hon går på kortisontabletter, och när hon lyckas undvika mig mer än en dag får hon ont i magen och blir väldigt immobil. När tabletterna tar slut kommer Sibylla att få sova, i en grav som planeras för henne i Hälsingland. Det gör mig jätteont; hon är min hjärtekatt och första egna husdjur, men sånt är livet. Jag kan inte ens ge henne ett sista sommarlov, som jag gärna skulle vilja, eftersom erfarenheten säger att det inte skulle gå att medicinera henne då.

Tanken är att hon ska få dö här hemma, där hon är som tryggast och gladast. Dessutom tror jag de andra djuren mår bra av att kunna säga farväl, dvs se att hon inte finns längre, istället för att jag går iväg med en levande Bylla och sen kommer hon aldrig tillbaka.

Sebastian vet jag inte riktigt hur han mår, men han är glad och så länge han är det får det bekymret vänta. Han och Suvi är i sån symbios att de klarar sig fint utan Bylla, men om jag måste ta bort honom också vet jag inte hur Suvi klarar det.

Mika mår toppen trots sina tolv år. Hennes bästa vän Doris är nyss fyllda ett år, och är min daghund - en liten blandrastik med dvärgpudel och chinese crested powder puff i generna - tänk svart mopp med lockigt hår...
De leker oftast såhär, genom att fäktas med tänderna, och verkar ha lika hejdlöst roligt båda två.

Magi mår förhållandevis bra, går på sjukgymnastik sisådär varannan vecka och är lite mindre glupsk än en piraya, men gosig och glad. Hon har givetvis höftledsfel, efersom det hade varit alldeles för enkelt med ett FRISKT djur...

Det är faktiskt en klar fördel med akvariet. jag skulle inte sörja en enskild fisk, eller släpa den till veterinärer. Dör de blir de uppätna och då har jag ju sparat in lite fiskmat. ;)

Och jag då? Jo, jag klarar mig. Jag är jättetrött på politiker och Försäkringskassan och regler och papper och pengalöshet, men det är ju inget nytt direkt. jag blev utförsäkrad i januari, gick på aktivering hos Arbetsförmedlingen, som jag var tvungen att begära tjänstledigt för - eftersom jag har ett jobb - blev anmäld som arbetslös på nåt vänster till facket, så nu måste jag fixa det också. Nu måste jag börja om från början med sjuklön från jobbet, vilket såklart inte är helt populärt, för att efter den perioden bli inskriven på FK igen och sedan ha mitt på det torra för ett tag.

Själva händerna gör oftast mindre ont numera, det har flyttat sig uppåt mellan handlederna och överarmarna och utökat till vaderna istället. detta gör att det är lättare att sitta vid datorn, skriva, teckna och sånt, i kortare stunder såklart. Jag har slutat med mediciner - ursprungligen för att jag hade en elak magkatarr och inte tordes ta mediciner när jag var orolig att få upp dem igen, men sen har det bara fått vila. Det är jätteskönt att ha humöret tillbaka - att vara jag igen. Antidepp är skönt i kris, men jag föredrar att vara solig mestadels.